jag vill sluta

Depression. Ett ord med så många associationer. Skuld. Skam. Mörker. Livsleda. Ångest. Hopplöshet. Bland annat... Men även ett uns hoppfullhet som vuxit fram sista tiden. Det här är mina erfarenheter från min depression. Jag kommer att skriva om olika saker som har med min depression att göra, utifrån mina tankar och åsikter. För andra kan det se annorlunda ut. Och jag har mycket att skriva. Så, enjoy och jag önskar att det jag skriver kanske kan ge något tillbaka till dig som läser.

Jobbat första gången på nästan två månader

Kategori: Behandling

Och det kändes helt okej. Trött och seg på morgonen, men det kändes ändå skönt att komma igång. Jobbade dock bara tre timmar och hann väl precis komma igång med det jag ska göra framöver, sen var det dags att åka hem. Att fortsätta med det jag gjorde innan kommer jag inte göra, utan nu har jag lite andra arbetsuppgifter. Vilket känns riktigt bra. 
 
För övrigt känns det ganska bra just nu. Solen har lyst i några dagar, vilket har gjort sitt tror jag. Min psykolog var kalasbra och jag känner verkligen att jag har haft och fått bra stöd under denna tid. Från sjukvården alltså. 
 
På ett sätt känns det som att det var i ett helt annat liv som jag blev inlagd på sjukhuset. Som att det är jättelänge sedan det hände och en helt annan person som blev inlagd. Kommer fortfarande ihåg rädslan när jag satt i bilen på väg till akutpsyk och när jag var på väg hem för att packa väskan inför inläggningen. Hur overkligt det kändes och mina tankar kring att jag nu kommer att bli 'fast' i psykvården. Och hur bra det sedan blev. Hur skönt det var på avdelningen, känslan av att jag hade en lång sjukskrivning att se fram emot. Det kändes som en evighet och nu har dom veckorna redan gått. Det är redan 2 mars. Och två månader sedan jag blev inlagd. 
 
Vad är det som har gjort att jag kunnat se framåt då? Bra fråga... Till en början tror jag att tiden på sjukhuset var det bästa som kunde hända. Och att min syster kunde komma och ta hand om mina djur, utan henne hade en inläggning inte varit möjlig. Jag behövde det brejket, släppa allt, verkligen ALLT! Inget ansvar över något, bara jag själv. Mat och sömn, lugn och ro. Underbart. 
 
Tiden hemma har gjort sitt också. Även om jag har lagt mig till med en jobbig bekvämlighet, så har det varit bra att vara hemma. Jag har inte fått den rutin på saker och ting som jag hoppades, men det är ändå en enorm förbättring. Jag kommer upp kring 8 varje morgon, ibland tidigare, ibland lite senare. Jag äter frukost varje dag. Jag äter något kring 12 varje dag, även om det 'bara' blir fika. Jag äter något under eftermiddagen, oftast bara några mackor, jag äter middag varje dag, jag äter kvällsmat ibland. Har även börjat styrketräna. Och det har gett resultat. Jag har gått upp 3-4 kg och har så mycket mer energi. Blir inte trött i kroppen på samma sätt, även om jag fortfarande kan vara helt slut psykiskt. 
 
Läkarkontakten. Den läkare jag hade på psykiatriska mottagningen i min hemkommun är jättebra. Lätt att prata med, han har förståelse och känns bara helt genuint bra. Så glad för honom och det berättade jag även för honom vid sista telefonkontakten. 
 
Psykologen. Även om jag bara träffat henne en gång, känns det riktigt bra. Jag känner redan ett stort förtroende för henne och hon kunde bekräfta mig så mycket i det jag berättade. Hon kan förklara varför jag har reagerat som jag gjort, varför vissa saker är som dom är och jag ska nu få lite verktyg till att hantera framtiden. Känns riktigt bra. 
 
Och jag har sagt till mig själv att jag ska fullfölja det här nu. Jag ska inte sluta, så som jag gjort så många gånger innan. Utan nu ska jag göra det här bra! 

Alternativ medicin...

Kategori: Behandling

Depression i sig beror inte på en sak, utan jag tror att det är många olika saker som samverkar. Och för att lösa problemet depression, kan man behöva ha olika slags behandling. Jag kommer här att ta upp tre olika medel som jag tror kan hjälpa till. Och kom ihåg, det är bara vad jag tror och återigen är det mina erfarenheter jag delar med mig av. 
 
Omega 3 och 6
En olja som kallas för esentiell, vilket betyder att kroppen själv inte kan producera den, utan man måste tillsätta den genom kosten. Oljan finns i fet fisk, men även i vissa vegitabilier. Som tillskott kan man köpa kapslar som man tar varje dag. Att tänka på när man köpe kapslar är att dyrast alltid inte är bäst och att man ska kolla upp vilket innahåll som faktiskt finns i kapslarna. Att det är tillräckligt med omega-fettsyror. Dom jag har köpt heter FrittFlyt och vann något bäst-i-test, kostar ungfär 150 kr/mån. Omega-fettsyror finns även i linfröolja. Den är betydligt billigare kostar ungefär 36 kr för en flaska på 500 ml. Du ska ta ca 15 ml/dag.  Ett tips är att ta oljan med juice, konsistensen har jag mycket svårt för. 
Vilken effekt har omega-fettsyror? Dom påverkar hjärnan. Hjärnan består av upp till en tiondel omega 3 fett och behövs för att bla hormonbalansen ska vara normal. Dessutom är dom bra för huden, hjärtat, minskar risken för blodpropp och kan hjälpa dig att minska i vikt. Omega 6 är också en viktig fettsyra som ska kombineras med omega 3.
Finns några forskare som menar att en obalans mellan omega 3 och 6 kan öka risken för depression och psykisk ohälsa. 
Vill du veta ännu mer? Kolla tex:
 
http://www.halsosidorna.se/Fett.htm
 
http://www.omega-3.se/sjukdomar.html
 
 
Vitamin D
Är egentligen inte ett vitamin, utan ett hormon. Vitamin D framställs i kroppen när huden kommer i kontakt med solens strålar. Vintertid kan det vara svårt att få tillräckligt med sol, helst om du är mörkhyad iom att huden då har ett ännu mer effektivt skydd mot solens strålar, än vad en ljus hy har. Har man sjal eller burka som förekommer i vissa kulturer är det ännu svårare att tillgodogöra sig vitamin D. Tack och lov finns Vitamin D som tillskott, viktigt är dock att inte överdosera. 
D-vitamin reglrear hormonnivåerna och har en förstärkande effekt på dopamin och noradrenalin, samt motverkar trötthet och depression, men är även bra mot förkylning, akne samt höjer sexlusten och är bra för fertiliteten. Vill du veta mer? Kolla tex: 
 
http://www.halsosidorna.se/Dvitamin.htm
 
http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin/
 
 
B-vitamin
Har också med hjärnan och nervernas funktioner att göra. Brist på B-vitamin kan visa sig som bla depression, orkeslöshet, trötthet, minnesstörningar och utmattning. B-vitamin kan även höja matlusten och då specifikt i formen av Oralovite, vilket är en tablett som innehåller många b-vitaminer (finns en rad olika b-vitaminer). För mer info gå in på http://www.halsosidorna.se/Vitaminer.htm och klicka dig fram mellan dom olika B-vitaminerna som finns. 
 
 
5HTP
Ett naturläkemedel som är kapslar som innehåller ett ämne från en växt som heter Griffonia Simplifolica. Ämnet är ett förstadie till serotonin och kan alltså höja nivåerna av serotionin i hjärnan. Till skillnad från SSRI så tillförman alltså serotonin till hjärnan (enkelt förklarat), istället för att förhindra upptaget av serotonin i cellerna i syfte att få serotoninet att stanna längre i cellen (som sker med SSRI). Detta är ett naturläkemedel och alltså inget du kan köpa på apoteket. Jag vet inte hur läkare ställer sig till 5HTP eftersom det är ett naturläkemedel. Jag har ätit det vid tre olika tillfällen. Första gången när jag var allmänt nedstämd och efter att ha ätit det i några veckor kände jag mer mer optimistisk, som att saker och ting kommer att lösa sig. Andra och tredje gången åt jag det innan jag påbörjade min medicinering med SSRI/SNRI-preparat. Jag kände mig mer och mer nedstämd och började då med 5HTP, men tog sedan kontakt med sjukvården och fick annan medicin istället. Vet inte om det är därför jag inte upplevde några särskilda insättningssymtom på varken Citalopramen eller Venlafaxinen. Som med SSRI-preparat kan man uppleva insättningssymptom. För mer info, kolla tex: 
 
http://www.femalebalanceshop.com/5-HTP
 
 
Johannesört och valeriana
Detta är två olika växter som sägs ha stämningshöjande effekt, men som även ger lugn och kan hjälpa om man är orolig och har svårt att sova. Johannesört finns som te och tabletter, valeriana finns som tabletter, under tex namnet Valerina. Jag har provat båda och kände av det. Johannesörten gjorde mig lite trött och dåsig. Valeriana sover jag inte på, men jag tog dom i samband med att jag skulle flyga (är flygrädd) och kände definitivt av det. Var ganska dåsig ett tag efter, kände mig inte riktigt 'där', utan gick i min egen bubbla. Men det försvann efter några timmar. Mer info om johannesört: 
 
http://www.xn--hlsa-loa.se/kategori/naturmedel/johannesort---blomman-som-gor-dig-glad/
 
Mer info om valeriana: 
 
http://www.tabazz.com/valeriana.html
 
 
Detta är bara några av dom preparat som finns, men dessa är några som jag har provat, utan att uppleva några biverkningar. Andra kan få biverkningar. Det viktigaste är att söka information om man känner att man vill prova något annat än traditionella mediciner. Sätt dig in i vad det är du tänker ta, bara för att det är naturläkemedel så är det inte ofarligt eller utan biverkningar. 

Vad kräver jag av en bra psykolog/kurator?

Kategori: Behandling

Personkemi. Det måste stämma med personen i fråga. Det ska kännas naturligt och lätt att prata med personen. Vi måste befinna oss på någorlunda samma 'plan', att jag slipper sitta och förklara saker som den andra inte har en aning om. 
 
Tillit. Jag måste känna att jag kan lita på personen i fråga. Att det jag säger inte förs vidare. Att personen i fråga inte vill vara 'snäll' mot mig och säger det jag vill höra. Att personen kan vara ärlig mot mig. 
 
Opartiskhet. Att personen inte tar någons parti. En av mina kuratorer kände min mamma, vilket blev jättekonstigt, även om hon höll sig opartisk så kändes det ändå konstigt eftersom det var min mamma jag hade behov att prata om. Och att personen håller sig opartisk under hela behandlingen. Genom att göra det kan personen även ifrågsätta det jag säger och få mig att tänka genom och tänka om. 
 
Koncentration. Har suttit i en del samtal där kuratorn/psykologen har fastnat med blicken, alltså suttit och tittat in i väggen eller på mattan. Inger inget större förtroende, inte hos mig iaf. När jag är där vill jag ha 100-procentig uppmärksamhet. Och visst, alla kan vara trötta och sega, jag har själv fastnat med blicken när jag har suttit i samtal med klienter genom jobbet. 
 
Språket. Har vid tre tillfällen haft en kurator/psykolog som varit utländsk. Det kändes också konstigt. När dom stannade upp, funderade och sedan gick vidare. Jag tänkte hela tiden 'förstår hon vad jag säger?'. Även hur man uttrycker sig i språket, vad man väljer att använda för ord speglar faktiskt hur man ser på saker och ting och det behöver jag uppmärksammas på. 
 
Och jag hade glömt en psykolog jag träffade, så sammanlagt blev det viss fem av varje som jag hittills träffat... 

Kuratorer och psykologer

Kategori: Behandling

Första gången jag var i kontakt med en kurator var när jag gick på högstadiet. Jag tror att det var i sjuan. Kuratorn hade alltid haft ett dåligt rykte på vår skola, eller inte personen i sig, utan kuratorn som förekomst. Fick man gå dit var det något konstigt, nått som inte stämde eller så skulle man få en tillrättavisning för att man rökte. 
 
Helt plötsligt en dag så blev jag kallad dit. Hade inte gjort något så jag blev mycket frågande. Jag kom in dit och hon började med att säga att hon blivit kontaktad av någon som var orolig för mig och min vikt. Att jag var så smal och inte åt som jag skulle. Och visst, jag var smal. Lång och smal. Då tyckte jag bara att det var konstigt att någon hade 'anmält' detta, men nu i efterhand förstår jag och känner mig smickrad över att någon faktist var orolig för mig. Jag vet fortfarande inte vem det var som hade pratat med kuratorn. Och att jag var smal berodde delvis på gener, pappa var lång och smal som ung, min storebror var det också, min lillebror är det fortfarande. Men jag åt heller inte som 'man ska'. Frukost åt jag inte, lunch åt jag i skolan (dock mycket kräsen vad gällde kött och föredrog vegetarisk mat eftersom det var det jag växte upp på), när jag kom hem åt jag ibland. När man är 12 år brukar man inte behöva stå vid spisen och laga mat åt sig själv, utan detta är något en förälder ska göra. Men min mamma hade oregelbundna mattider och åt när HON var hungrig, var jag hungrig innan henne fick jag fixa egen mat. Och det blev alltid snabbmakaroner och ketchup. Nyttig mat åt en växande tonåring. 
 
Andra gången jag kom i kontakt med en kurator var när jag flyttade hemifrån. Jag var 17 och hade i all panik fått skaffa en lägenhet med hjälp av min mamma. Jag kunde verkligen inte bo kvar hemma. Vi bråkade hela tiden. Jag minns såväl det som hände. Jag hade varit hos min pappa på höstlovet, tror det var samma lov som när en massa ungdomar blev innebrända på en discoteksbrand, och skulle åka hem. Jag minns inte hur bråket började, men jag och min mamma bråkade rejält över telefonen. Jag sa att jag kände mig hatad. Det slutade med att jag inte ville åka tillbaka. Vi bestämde att min bror skulle hämta mig och att jag skulle bo hos honom ett tag. Jag gjorde det en natt, sen åkte jag 'hem'. Det var en söndag. På måndagen gick jag till skolan som vanligt och min mamma tog kontakt med en massa hyresvärdar. Vi fick napp på två lägenheter och åkte och tittade. En etta och en tvåa. Fastnade för tvåan, men det var en före i kön. På onsdagen fick vi besked att dom hade tacka nej, så jag fick den. Till helgen började jag flytta. I och med att jag nu bodde själv och min mamma inte kunde stå för kostnaden fick vi gå till soc. Utredningen började (den är en helt annan historia...) och jag beviljades ekonomiskt bistånd och att jag skulle ha kontakt med kuratorn på skolan. En riktigt bra kurator som jag kunde prata med. Hon blev sedan gravid och jag fick en ny. Hon var också jättebra, men blev även hon gravid. Den tredje var en kille som jag inte hade så mycket kontakt med. Jag flyttade till min pappa 1,5 år efter att jag flyttade till min egen lägenhet och då upphörde den kuratorskontakten. 
 
Första gången jag träffade en psykolog var när jag var 21. Jag hade märkt otäcka svartsjuka tendenser hos mig gentemot min dåvarande pojkvän och ville ha hjälp. Sökte mig till öppenpsyk och fick en remiss till en psykolog. Jag gick dit två gånger. Sen räckte det tyckte jag. Drygt två år senare tog jag kontakt med öppenpsyk igen eftersom jag mådde dåligt ännu en gång. Den gången träffade jag henne tre gånger, påbörjade lite KBT, men sen slutade jag. Igen. 
 
För ett år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen eftersom jag misstänkte att jag hade fått depression. Där fick jag medicin och kontakt med en ny psykolog. Till henne gick jag två gånger. Sen slutade jag. 
 
För ca 9 månader sedan sökte jag hjälp för sömnstörningar och fick samtidigt kontakt med kurator nummer fyra. En underbar kvinna som jag bara har träffat fyra gånger, men mitt mående har varierat något enormt under dessa fyra gånger. Första gången var jag ett vark. Andra gången svävade jag på moln. Tredje gången var jag återigen ett vrak och fjärde gången lite hoppfull och på bättringsvägen. Anledningen till att jag slutade hos henne var för att jag förhoppningsvis skulle få en psykologkontakt och vi tyckte båda att det kanske var dumt att ha både och.
 
Sen har jag haft en kort kontakt med en handledare som skulle hjälpa mig i jobbet. Hon var också psykolog. Jag gick till henne två gånger, tredje gången var jag sjuk och sen hade jag nog inte tänkt att gå fler gånger.
 
Så nu har jag fått en tid till psykolog nummer tre. Och jag ska VERKLIGEN inte sluta så fort det känns lite bättre. Fan heller. Jag ska gå dit. Många gånger. Och jag ska prata och jobba genom, älta och tillslut få verktyg som gör att jag kan hantera och gå vidare. För mig själv. 
 
Summa: fem kuratorer och snart fyra psykologer. 
 
 

Att vara sjukskriven...

Kategori: Behandling

...har sina för- och nackdelar. Fördelen är att du bara har dig själv att ägna dig åt. Nästan. Men det är inte en massa jobb eller jobb-relaterat som stjäl din tid och energi. Du kan lägga nästan 8 timmar mer på dig själv. Och det är väl det som även blir nackdelen vid en längre sjukskrivning. Att hitta något att fylla sina dagar med, när man inte länger behöver lägga 8 timmar på jobb. Så vad gör jag? Sover, äter och aktiverar hunden. I stora drag. Även om det är meninsfullt att aktivera hunden kan jag inte göra det i 8 timmar om dagen, 3 timmar räcker, med alla promenader och träning inkluderade. 
 
Att komma upp i tid på morgnarna är svårare och svårare. Idag sov jag till 8.37. Hade ställt klockan på 7 och hoppades komma upp vid 7.30 iaf. Okej, sovmorgon på en timme är ingen katastrof, men med tanke på att jag gick och la mig vid 21.30 igår, somnade någonstans vid 22.15 skulle jag gissa, så behöver jag inte sova mer. Jag blir bara ännu tröttare. Samtidigt är jag så jävla trött när jag vaknar och har så svårt att motivera mig till att gå upp. Vad ska jag göra uppe liksom? Jag läser, sitter vid datorn och gör inte så mkt mer än det. Att vara ute känns heller inte så motiverande eftersom det har varit skitväder som sista dagarna, blött och regnigt. Har inte heller orkat gymma på en vecka. Ska verkligen försöka komma iväg idag. Jag behöver det. För att ha något meningsfullt att göra. 

Medicinhöjning

Kategori: Behandling

Ringde psykomottagningen i mådags och frågade om jag kunde få göra en höjning på min Venlafaxin. Hon skulle återkomma under tisdagsmorgonen med besked. Så ringde hon och tyckte att jag kunde dubbla dosen. Så från och med i tisdags har jag 150mg. Och några av insättningssymtomen jag kände i börja har nu kommit tillbaka. Lite lätt huvudvärk och lite skakningar som kommer några timmar efter att jag tagit medicinen. Men inget annat. Illamåendet verkar hålla sig borta och har blivit bättre, jag får inte dom där illamående-attackerna så fort jag blir hungrig längre, utan nu är det mer på en normal nivå. Men äta måste jag. 
 
Känns dock skönt att ha gjort en höjning och hoppas att lite av tröttheten ska försvinna. Det kan dock ta upp till 4 veckor innan jag får full effekt igen. Men den som väntar på något gott... 

Behandling av depression

Kategori: Behandling

Som jag skrev innan, så vet jag hur jag ska börja för att få mig själv på rätt köl. Men vad finns det mer man kan göra? Jag skrev om att göra en ram för att sedan börja med målningen. Men vad ska målningen bestå av? 
 
Sånna saker som får mig att må bra. 
 
Till att börja med. Eftersom får jag fylla på med andra saker som kanske inte är så roliga, men nödvändiga och sådant som jag måste lära mig att acceptera och hantera. Men vad är det som får mig att må bra då? Mina djur är tre sådana saker. Det räcker med att titta på dom för att uppfyllas av en enorm värme och kärlek. Den villkorslösa kärleken som bara djur och barn kan ge en. Att hankatten trotsar sin rädsla för hunden bara för att också få sova i min säng med mig. Hunden som står och tokviftar på svansen när jag har varit borta 1,5 timme. Tjockafeta som blir helt paralyserad när jag kliar henne i nacken. 
 
Mer då? Min lägenhet. Att ha någorlunda ordning i den. Plocka bort och göra om, tvätta och diska, dammsuga någon gång då och då. Låter kanske konstigt att det gör mig glad, men det gör mig lugn att ha lite ordning hemma och inte en massa saker som ligger framme. Att det ligger en miljard hund- och katthår på golvet och i soffan stör mig inte så mycket, men när dessa tussar börjar rulla tvärs över golvet när jag öppnar dörren är det dags att dammsuga. Att hänga upp tvättade kläder som får hela lägenheten att lukta gott i några timmar. Levande ljus. Att måla om den fula pallen eller spegelramen, byta ut den trasiga knoppen på badrumsskåpet. Småfix. 
 
Träning. Jag älskar känslan av att se min kropp förändras och se hur muskler framträder och känna att jag blir starkare. Känslan av att knappt kunna röra sig pga träningsvärken. Hur slut jag blir i kroppen efter ett ordentligt pass och hur tillfredsställd jag känner mig när jag kommit hem. Att vara på gymmet, lyssna på min musik och stänga ute alla andra som är där. Vissa kommer till gymmet för att socialisera. Jag avskyr att prata när jag tränar. Då tränar jag. Bara jag. Prata kan jag göra innan eller efter, men inte under tiden. 
 
Musik. Kan förstärka måendet jag befinner mig i. Och kan sänka mig totalt eller lyfta upp mig till skyarna. Helt beroende på vad jag lyssnar på. Att spela musik är också en kick. Sitta vid min keyboard och nöta ett stycke tills jag kan det utantill. Tack och lov har jag hörlurar så grannarna slipper höra mina försök innan det sitter. 
 
Att skriva. Jag tenderar dock att skriva när jag mår dåligt, blir sällan att jag gör det när jag mår bra. Fast jag älskar att få uttrycka mig genom bokstäver. Det är ett smidigt sätt när jag inte kan prata om det. Bokstäver kan man leka med och beroende på hur man formulerar meningar kan man få helt olika innebörder i det som skrivs. Den här bloggen är ett viktigt verktyg för mig. Att få skriva av mig och dela med mig. Alltid finns det någon som kan känna likadant som mig. Eller så är det någon som inte har en aning och därför kanske får upp ögonen för depression och hur det påverkar individer. 
 
Man kan välja glädje. Beroende på hur man ser på saker och ting. Man kan välja att se det negativa i allt som händer. Eller så väljer man att se det positiva i det som händer. Visst, jag bröt benet, men jag bröt i alla fall inte nacken. =P

Hur jag ska reparera mig själv...

Kategori: Behandling

Prio ett ligger just nu vid att bygga upp en ram. Ramen består av rutiner, helt enkelt. Innan jag blev inlagd hade jag inga rutiner. På något. Jag gjorde allt när jag kände för det; gick upp när jag orkade, åt när jag var hungrig, gick ut med hunden när hon ville. Oftast innebar det att jag alltid var sen till jobbet, åt en gång om dagen och var ute med hunden två timmar på kvällen. Och som alla vet så funkar det inte att vara konstant sen till jobbet. Eller att äta en gång om dagen när man har en hund som kräver 2-3 timmars motion/dag. Eller att låta hunden bestämma när hon ska ut, hon kunde gå och stressa upp mig för att hon ville gå ut, vilket gjorde att jag blev än mer stressad. 
 
Idag ställer jag klockan på 7.00. Snoozar en halvtimme och går upp vid 7.30 ungefär. Klär på mig, sätter i linser och går ut med hunden ca 8.00. Frukost vid 9.00. Äta igen vid 12.00. Långpromenad eller annan aktivitet under eftermiddagen. Fika vid 14.30. Middag vid 17.00. Gymma vid 19.00. Kvällsfika vid 21.00. Sova vid 22.00. 
 
Mina dagar spenderar jag alltså till att äta, gå med hunden, träna och sova. Inget annat. Eller sällan något annat. Och det är jäkligt skönt. Att bara få ägna sig åt det grundläggande i livet. Eftersom ska jag integrera lite jobb. Tänkte börja på 50% och gå upp till 75% efter en månad, om läkaren går med på det. 
 
Och det är just det här jag behöver. En ram. Eller som jag har sagt; ett aspberger-liv där jag gör allt utefter ett schema och vid precis samma tid varje dag. Fast utan sammanbrotten om jag skulle bli lite sen. När ramen finns kan jag börja måla motivet. 

Psykiatrisk vårdavdelning A

Kategori: Behandling

Det var där jag var inlagd i en vecka. En helt underbar och nödvändig vecka. Det var verkligen en kickoff för mig i mitt nya mående. Även om jag var riktigt rädd innan jag kom dit. 
 
Den röda knappen på väggen var vägen in på avdelningen. En skötare kom och öppnade dörren åt mig, presenterade sig och visade var mitt rum var. Ett dubbelrum som än så länge bara jag skulle sova i. Så jag fick välja säng. Valde den där jag har översikt över dörren in och fönstret så jag kunde sitta i sängen och titta ut. Toaletten gick inte att låsa och dörrhandtaget var bara en liten knopp. Antar att det var för att man inte ska kunna stänga in sig eller hålla för dörren. Det fanns heller ingen duschslang, den hade dom tagit bort. Potentiellt suicidverktyg?
 
Det var 11 andra personer på avdelningen. Allt från en ung, relativt normalfungerande kille till en medelålders kvinna med tyngre problematik. Jag satt inne på rummet de första timmarna. Kände mig fortfarande orolig, men inte längre rädd. Vid maten fick jag se och träffa alla andra som var intagna första gången. Jag hälsade inte, utan satte mig ensam vid ett bord där jag hade ryggen fri och uppsikt över rummet. Jag tycker inte om att sitta mitt i ett rum, där andra kan sitta bakom mig. Det kan vara vid en föreläsning där jag väljer en plats längs väggen, inte nödvändigtvis längst bak. Skulle känna mig mycket obekväm om jag fick sitta längst fram i mitten. Riktigt obehagligt. Jag tycker inte om att vara i människors blickfång när jag inte har bett om det. På restauranger väljer jag platsen närmast väggen, gärna i ett hörn så jag har uppsikt över dörren och lokalen. Vid andra tillfällen när jag tvingas vara i samma rum som andra människor är det en plats vid väggen, gärna ett hörn som gäller. Social fobi? 
 
Efter maten kom en skötare in och berättade lite om avdelningen, vad som kommer att hända och hur det fungerar. Hon frågade även lite om mig och i vanlig ordning för den dagen började jag gråta. Men det var skönt att få prata. Under kvällen var det fika och nattpersonalen kom vid nio för att hälsa. Vid halv tio fick jag min nattmedicin (Zopiklon) och slocknade strax därefter. Sov förvånansvärt bra för att vara på ett nytt ställe. 
 
Dagarna som följde såg ut såhär;
Väckning 7.30
Frukost och medicin ca 8.00
Lunch 11.30
Fika 14.30
Middag 16.30
Fika 19.30
Kvällsmedicin 21.30
 
Däremellan gjorde jag så lite som möjligt. Ägnade en hel dag åt att läsa en bok (är säkert 1,5 år sen jag kunde läsa en bok), löste korsord och pratade lite med de andra som var där. Jag trivdes som fisken i vatten. Inget ansvar. Mat som kom in av sig själv. Jag kunde verkligen släppa ALLT. Bara ägna mig åt att sova, äta och ta igen mig. Avdelningen blev en oerhörd trygghet. Jag lämnade inte avdelningen förän två dagar senare då jag var ute i ca en timme. Sen ville jag tillbaka. Tillbaka till tryggheten. Helt sjukt. Men där kunde jag verkligen slappna av. Träffade läkare vid två tillfällen för att diskutera kring vilken behandling jag skulle få, om jag ville ha ECT. Jag ville hålla mig till medicinen. 
 
Jag var lite rastlös emellanåt, trajade runt i korridoren, men över lag var det jätteskönt att vara där. Släppa allt. Precis allt. Underbart och det jag behövde. Fick sällskap i rummet efter första natten, en äldre alkoholiserad tant som snarkade överjävligt på nätterna. Öronpropparna gjorde sitt även om det gjorde ont att sova med dom. Fick eget rum efter två nätter. Skönt. Åkte hem på permission en natt, till syster och djuren. Längtade dock tillbaka ganska omgående. Blev utskriven en vecka efter att jag kom dit och det kändes bra, även om jag hade kunnat stanna en vecka till. Utan problem. 
 
Min rädsla var obefogad. Helt klart. Men det är en mänsklig grej. Att vara rädd för sådant man inte vet. Visst, några av dom som var inlagda var sånna som man kan placera i facket "Koko", men det var inget jag stördes av. Dom höll sig för sig själva och i mitt rum fick jag vara ifred. Hade dock dörren öppen för det mesta, för att kunna vara med i vad som hände. Tog ganska många dagar innan jag kände att jag ville börja prata med de andra, hade inget behov eller intresse av det i början. Personalen var helt okej, även om jag sällan pratade med dom. Kändes ganska skönt att slippa telefonen också (man fick inte ha mobil om det var kamera på den). Stänga ute den värkliga verkligheten. 

Mediciner

Kategori: Behandling

Jag har ingen tung och gedigen erfarenhet av psykofarmaka, men kommer att dela med mig av de två preparat jag har ätit/äter. Citalopram och Venlafaxin. Det är två liknande preparat som båda syftar till att dämpa upptaget att signalsubstanser i kroppens celler och därigenom öka halterna av dessa i hjärnan. Citalopram är ett SSRI-preparat och Venlafaxin är ett SNRI-preparat. Skillnaden mellan dessa är vilka signalsubstanser de "går" på. 
 
I hjärnan samarbetar några olika signalsubstanser. Tre av dessa är serotonin, noradrenalin och dopamin. Man tror att depressioner beror på en obalans i dessa och därför vill man genom att tillföra medcin balansera dessa igen. Genom olika frågor om symtom kan man ana sig till vilka signalsubstanser som är ur balans och då ge medicin som är riktade mot just den/de signalsubstansen/-erna. Bilden på hjärnan är hämtad från http://www.attention-orebro.se/index_hjarnan.htm. 
 
Det vanligaste preparatet är SSRI (selektiva serotoninupptagsåterhämmare). Dessa riktar sig på serotonin som har med aptit, humör och ilska att göra. De finns som olika medicinnamn, där Citalopram är ett av dem. Min erfarnehet av dessa är hyfsade. Jag hade inga svåra biverkningar i början när jag började ta dem, utan det fungerade ganska bra. Jag var dock trött utöver det vanliga, lite huvudvärk och kände av ett lite sämre mående de första dagarna. Det är en vanlig biverkning under de första veckorna, att man mår sämre till en början. Suicidrisken kan öka under denna tid och personer som börjar ta medicinen kan undra varför man ska fortsätta ta den när man bara mår sämre. Men förhoppningen är att det ska bli bättre efter några veckor. Jag började må bättre och kände mig mer stabil, medicinen kapade dalarna i mitt dåliga mående och jag var mer stabil. Dock blev jag ganska stel i mina muskler, hade ont i dom utan att ha ansträngt mig nämnvärt och upplevde även en dalande sexlust. Som singel, utan intresse för one-nights, var det dock ingen jobbig biverkning. Jag upplevde heller inga utsättningssymtom när jag slutade med den. Jag trappade aldrig ur den som man ska, utan slutade tvärt och kände ändå inte av det. Anledningen till att jag slutade med den var tillslut att jag inte tyckte att den tillförde något och muskelstelheten. 
 
SNRI-preparat (selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) är ett andrahandsval som används när resultatet av SSRI inte är tillfredsställande eller vid svårare depressioner, kan även användas vid andra symtom. Dessa riktar sig, förutom mot serotonin, även mot noradrenalin som har med stress, vakenhet och upphetsning att göra. Denna finns också under många olika varunamn när Venlafaxin är ett av dem. Dessa äter jag just nu. De första dagarna upplevde jag en enorm trötthet. Jag gäspade konstant under kvällarna och efter 21 var det svårt att hålla sig vaken. Detta har dock blivit bättre. När jag inte tar min sömnmedicin har jag svårt att somna ordentligt på kvällarna. Jag sover, men väldigt ytligt och det tar några timmar innan jag faller ner i djupsömn, som jag upplever det. En annan biverkning som jag upplevt som ganska jobbig är illamåendet. Jag kan i vanliga fall bli lite illamående när jag är extremt hungrig, men med medicinen blir jag illamående så snart magen är tom. Vilket händer några gånger/dag. Händer detta MÅSTE jag äta. Det är en ganska stark påminnare om att äta, vilket i och för sig är bra. Men illamåendet gör sig påmint några gånger/dag, vilket kan vara ganska jobbigt. Har inte känt av några särskilda insättningssymtom förutom dessa och mitt mående har förbättrats skulle jag säga. Jag kan känna mig lite snurrig ibland, lite huvudvärk, lite skakig och lite hård i magen dom första dagarna, men förutom detta känns det bra. Ingen muskelstelhet som med Citalopramen. Ligger just nu på en låg dos och kommer att vilja öka den för att se vad som händer. 
 
Förutom dessa finns en rad andra preparat som riktar sig mot de andra signalsubstanserna, men jag väljer att inte ta upp dessa här. Jag länkar istället till en sida där man kan läsa mer om dessa om man vill. 
Bilden är hämtad från http://www.venlafaxin.se/. 

ECT

Kategori: Behandling

Eller elektrokonvulsiv terapi. Elchocksbehandling om man hellre vill det. Det går ut på att man under narkos och muskelavslappnande medel får korta strömpulser till hjärnan som får dess celler att ladda ur samtidigt. Syns som kramper eller ryckningar i muskulaturen. För att man inte ska bita sig får man även en bettskena. Kort sagt framkallar man ett epelleptiskt anfall. Syftet är att nycellsbildningen i en del av hjärnan som heter hippocampus ska påbörjas och därigenom ska även volymen på denna del öka vilket KAN göra att indivien börjar må bättre. Man vet att volymen på hippocampus kan minska vid återkommande depressioner (http://www.transmittorn.com/nr_1_05/art5.htm). Så man drar alltså slutsatsen att när hippocampus är större mår människan bättre och därför vill man förstora den genom ECT. Andra menar att den sannolika verkningsmekanismen är att signalsubstansen serotonin i hjärnan ökar vilket leder till förbättring av patientens tillstånd. Behandlingen ska göras några gånger, vanligtvis 6-12 behandlingar med 3/vecka, måndag, onsdag och fredag. ECT används vanligast vid djupare depressioner som melankoli och vid depressionsrelaterade psykoser eller vid maniska sjukdomstillstånd. 
 
Jag ville inte ha ECT. Det kändes allt för drastiskt. De ville att jag skulle göra 9 behandlingar. Medicin kan man alltid sluta med. ECT är svårt att få ogjort. Biverkningarna kan vara minnesstörningar på lång sikt, men värst av allt är de personlighetsförändringar vissa kan känna. Att man är avtrubbad och bortkopplad känslomässigt, som någon slags elektrisk lobotomering. Kortvariga biverkningar direkt efter behandlingen är huvudvärk, yrsel, dåsighet och närminnesstörningar. Men dessa går över ganska snart. Min bror har haft ECT. För honom fungerade det inte nämnvärt bra. Han mår bättre idag, men jag tror inte att det har med ECTn att göra. Jag blev riktigt rädd när läkaren föreslog ECT. Min direkta reaktion var "absolut inte" och jag har inte ångrat det beslutet. Jag vill utröna andra möjligheter innan jag skulle ge mig på att prova det. 
 
En tjej som var på avdelningen samtidigt som mig var diagnostiserad med bipolär sjukdom, förr kallad manodepressivitet. Hon hade ECT och tyckte att det hade hjälp henne. 
 
För vissa har ECT fungerat. För andra har det varit katastrofalt. Jag lägger upp lite länkar kring detta. Finns oerhört mycket att läsa kring det och det är en mycket omdiskuterad behandlingsform. Bilden är hämtad från http://www.network54.com/Forum/281849/message/1316423031/and+they+said+ECT+was+a+cure-.