Psykakuten
Kategori: Depression
Jag hade bokat tid på vårdcentralen. Klockan nio skulle jag vara där. Vid tio hade jag ett möte på jobbet. Jag hade en misstanke om att jag inte skulle komma till jobbet under dagen, utan att jag skulle bli sjukskriven, men trodde ändå att jag skulle kunna jobba klart den dagen i alla fall.
Det drog ut på tiden och jag fick inte komma in till läkaren förän en halvtimme sent. Jag kände mig stark och samlad. Nu skulle jag förklara min situation, sakligt och med en stark röst. Läkaren skulle undra om jag verkligen mådde så dåligt som jag påstod eftersom jag var så kontrollerad och kall. Istället började jag storgråta när han bad mig berätta varför jag var där. Det enda jag fick fram var att jag orkar inte mer. Jag pallar inte. Jag vill inte. Jag vill sluta. Tårarna strömmade och rösten bar inte några ord. Jag höll på att börja hyperventilera och kände bara för att skrika rakt ut. Jag fick fram att jag orkar inte fortsätta så här, jag orkar inte. Det går inte. "Kan du köra bil eller har du någon som kan skjutsa dig?" frågade han sen. "Till psykakuten i Eksjö, alltså." Va? Psykakuten? Jag behöver väl inte komma dit? Så dåligt mår jag inte. Tror jag.
Jag körde dit i alla fall. Fick fylla i ett papper innan jag skulle få träffa läkaren där. Frågor om matvanor, sömn, syn på livet, suicidtankar. Jag kände mig omtumlad, men stark. Skulle förklara min situation och de skulle få se att det nog inte var så farligt. Att läkaren på vårdcentralen hade överreagerat i sin bedömning av mig. Att jag mådde dåligt, men att jag egentligen inte skulle behövt komma till psykakuten. Sen fick jag komma in och träffa läkaren. Och började storgråta när hon bad mig förklara varför jag var där. Tårarna sprutade och det jag fick fram mellan snörvlingarna var ungefär det samma som sist; jag orkar inte. Jag pallar inte. Jag vill inte. Jag vill sluta. Frågorna haglade. Ja, ibland har jag önskat att jag vore död. Nej, jag har aldrig försökt att avsluta mitt liv. Nej, jag har inga planer på att göra det heller. Ja, jag är trött på livet om det ska vara så här.
Jag lämnades i rummet och läkaren kom tillbaka efter några minuter. "Du har depression. Utan tvekan. Den medicin du haft innan (Citalopram) har uppenbarligen inte hjälpt och vi tror att du skulle vara hjälpt av ECT. Men då måste du bli inlagd." ECT? Jag? Näe! Vad är alternativen? "Annan medicin. Men du måste ändå bli inlagd."
Som ensamstående, med en hund och två katter, utan socialt nätverk som kan ställa upp är det inte det lättaste att bara lämna allt och läggas in på sjukhus. Men efter ett storgråtande telefonsamtal till min lillasyster, som för tillfället är arbetslös, men som bor 25 mil från mig, löste det sig. Hon kunde komma hem till mig och bo där några dagar.
Jag ber aldrig om hjälp. Aldrig. Jag fixar allt själv. I stort sett allt. Jag behöver inte hjälp, jag kan ju göra allt själv. Trodde jag. Att söka hjälp på vårdcentralen var ett stort steg. Att ringa min lillasyster var ett ännu större.
Motvilligt släpptes jag hem för att kunna hämta kläder och fixa lite med lägenheten så att syster kunde bo där. Jag lämnade en lapp till henne på bordet och slängde ner extranycklarna i min brevlåda. Koden till porten kunde hon sedan tidigare. Väskan packade jag med lite ombyten och någon bok, lite musik och hygiensaker. Jag visste inte ens vad jag fick ha med mig. När jag satt i bilen på väg tillbaka till Eksjö var jag rädd. Rädd för vad som skulle komma. Inlagd på psykavdelning. Kommer jag att bli fast i psykträsket nu? Kommer jag att bli en av dom där kokomänniskorna man ser på stan som går och pratar med osynliga kompisar? Hur kommer det sluta?
Väl framme tryckte jag på den röda knappen som var dörrklockan. En skötare i vita kläder låste upp dörren och visade in mig. Det var en låst avdelning. Shit. Vad gör jag här? Varför gick jag med på det här? Jag vill hem. Jag behöver inte vara här. Jag mår inte så dåligt. Ge mig bara lite tid så blir jag frisk hemma. Jag är inte knäpp som alla andra här. Jag passar inte in här. Släpp ut mig. Jag vill hem.
Men jag stannade. Och det blev en riktigt bra start på resten av min resa.
