Och det kändes helt okej. Trött och seg på morgonen, men det kändes ändå skönt att komma igång. Jobbade dock bara tre timmar och hann väl precis komma igång med det jag ska göra framöver, sen var det dags att åka hem. Att fortsätta med det jag gjorde innan kommer jag inte göra, utan nu har jag lite andra arbetsuppgifter. Vilket känns riktigt bra.
För övrigt känns det ganska bra just nu. Solen har lyst i några dagar, vilket har gjort sitt tror jag. Min psykolog var kalasbra och jag känner verkligen att jag har haft och fått bra stöd under denna tid. Från sjukvården alltså.
På ett sätt känns det som att det var i ett helt annat liv som jag blev inlagd på sjukhuset. Som att det är jättelänge sedan det hände och en helt annan person som blev inlagd. Kommer fortfarande ihåg rädslan när jag satt i bilen på väg till akutpsyk och när jag var på väg hem för att packa väskan inför inläggningen. Hur overkligt det kändes och mina tankar kring att jag nu kommer att bli 'fast' i psykvården. Och hur bra det sedan blev. Hur skönt det var på avdelningen, känslan av att jag hade en lång sjukskrivning att se fram emot. Det kändes som en evighet och nu har dom veckorna redan gått. Det är redan 2 mars. Och två månader sedan jag blev inlagd.
Vad är det som har gjort att jag kunnat se framåt då? Bra fråga... Till en början tror jag att tiden på sjukhuset var det bästa som kunde hända. Och att min syster kunde komma och ta hand om mina djur, utan henne hade en inläggning inte varit möjlig. Jag behövde det brejket, släppa allt, verkligen ALLT! Inget ansvar över något, bara jag själv. Mat och sömn, lugn och ro. Underbart.
Tiden hemma har gjort sitt också. Även om jag har lagt mig till med en jobbig bekvämlighet, så har det varit bra att vara hemma. Jag har inte fått den rutin på saker och ting som jag hoppades, men det är ändå en enorm förbättring. Jag kommer upp kring 8 varje morgon, ibland tidigare, ibland lite senare. Jag äter frukost varje dag. Jag äter något kring 12 varje dag, även om det 'bara' blir fika. Jag äter något under eftermiddagen, oftast bara några mackor, jag äter middag varje dag, jag äter kvällsmat ibland. Har även börjat styrketräna. Och det har gett resultat. Jag har gått upp 3-4 kg och har så mycket mer energi. Blir inte trött i kroppen på samma sätt, även om jag fortfarande kan vara helt slut psykiskt.
Läkarkontakten. Den läkare jag hade på psykiatriska mottagningen i min hemkommun är jättebra. Lätt att prata med, han har förståelse och känns bara helt genuint bra. Så glad för honom och det berättade jag även för honom vid sista telefonkontakten.
Psykologen. Även om jag bara träffat henne en gång, känns det riktigt bra. Jag känner redan ett stort förtroende för henne och hon kunde bekräfta mig så mycket i det jag berättade. Hon kan förklara varför jag har reagerat som jag gjort, varför vissa saker är som dom är och jag ska nu få lite verktyg till att hantera framtiden. Känns riktigt bra.
Och jag har sagt till mig själv att jag ska fullfölja det här nu. Jag ska inte sluta, så som jag gjort så många gånger innan. Utan nu ska jag göra det här bra!
