jag vill sluta

Vilket känns otroligt skönt! Min psykolog är toppen, har hunnit gå till henne två gånger. Medicinen gör sitt och jag tycker att jag har börjat sova bättre på nätterna också. Även om jag får springa på toaletten som en tok fortfarande. Har även hunnit jobba en vecka. Även om det är roligt att komma till jobbet (jag jobbar med något helt annat än innan sjukskrivningen) och jag faktiskt ser fram emot det, så är jag jättetrött när jag kommer hem. Efter fyra timmar. Hur orkade jag jobba 8 timmar/dag? Och hur ska jag orka komma upp i 8 tim/dag igen? Just nu känns 4 timmar som min maxgräns... 

 

Jag har även märkt att jag har börjat intressera mig i hur jag ser ut och vad jag har på mig. Jag har köpt lite nya byxor, vilket verkligen behövdes. Sist jag köpte jeans var i augusti 2011. Och dom par jag hade sedan innan hade börjat få hål mellan benen, på insidan av låren alltså. Så det behövdes. Men jag har liksom inte orkat bry mig tidigare. Jag har känt att det spelar ingen roll. Jag har även beställt skor, två par högklackade saker som är skitsnygga. Och igårkväll MÅLADE jag naglarna. Haha, det minns jag inte ens när jag gjorde sist =). Det känns bra! Och alla mjukiströjor som jag använde hela tiden förut, har legat helt orörda i garderoben i flera veckor. Samtidigt känns det konstigt, jag är ju inte van vid att det är såhär. I alla fall inte på sistonde. Men jag ser det definitivt som ett friskhetstecken. 

 

Att ljuset börjar komma tillbaka tror jag även gör sitt. Det känns så mycket lättare med allt. Kvällarna är längre, morgnarna är lättare att ta och det känns att det är förändring i luften. Jag drömmer mycket om kärlek på nätterna, att jag är kär i någon och det är en känsla jag verkligen saknar. Att ha någon. Och även om det bara är drömmar, så är ju känslan äkta, hjärnan kan inte göra skillnad på en dröm och verklighet så därför känner den på riktigt. Så nästan varje natt är jag kär. 

 

På inrådan från min psykolog har jag även börjat skriva på ett brev till min mamma. Om min mamma står framför mig, vad vill jag säga henne? Jag har funderat mycket fram och tillbaka på om jag ska skicka detta brev till henne sen. Och som det känns just nu vill jag göra det. Det kommer att vara lite som att väcka den björn som sover. Vår relation funkar ju idag, vi hörs ibland, även om det alltid är hon som tar kontakt med mig. Jag hör aldrig av mig till henne. Och det känns som att jag vill vara ärlig mot henne. Jag vill inte låtsas som att allt är okej, när det inte är det. Jag vill iallafall ge henne chansen att få förklara sig. Jag inser dock att brevet kommer att innebära ett vägskäl. Om jag får ett svar, så kommer det innebära antingen att vår relation kan bli bättre eller så kommer jag att helt och hållet att ta avstånd från henne. Helt beroende på vad som står i hennes svar. På ett sätt skulle det vara lättare om jag kan ta avstånd från henne, då är det ju bara att fortsätta som jag gjort hittills. Om hon ber om ursäkt och förlåtelse, borde jag ju försöka närma mig henne, vilket även innebär en massa jobb och upprörda känslor och upprivna sår. Sår som aldrig kommer att läka...