Kuratorer och psykologer
Kategori: Behandling
Första gången jag var i kontakt med en kurator var när jag gick på högstadiet. Jag tror att det var i sjuan. Kuratorn hade alltid haft ett dåligt rykte på vår skola, eller inte personen i sig, utan kuratorn som förekomst. Fick man gå dit var det något konstigt, nått som inte stämde eller så skulle man få en tillrättavisning för att man rökte.
Helt plötsligt en dag så blev jag kallad dit. Hade inte gjort något så jag blev mycket frågande. Jag kom in dit och hon började med att säga att hon blivit kontaktad av någon som var orolig för mig och min vikt. Att jag var så smal och inte åt som jag skulle. Och visst, jag var smal. Lång och smal. Då tyckte jag bara att det var konstigt att någon hade 'anmält' detta, men nu i efterhand förstår jag och känner mig smickrad över att någon faktist var orolig för mig. Jag vet fortfarande inte vem det var som hade pratat med kuratorn. Och att jag var smal berodde delvis på gener, pappa var lång och smal som ung, min storebror var det också, min lillebror är det fortfarande. Men jag åt heller inte som 'man ska'. Frukost åt jag inte, lunch åt jag i skolan (dock mycket kräsen vad gällde kött och föredrog vegetarisk mat eftersom det var det jag växte upp på), när jag kom hem åt jag ibland. När man är 12 år brukar man inte behöva stå vid spisen och laga mat åt sig själv, utan detta är något en förälder ska göra. Men min mamma hade oregelbundna mattider och åt när HON var hungrig, var jag hungrig innan henne fick jag fixa egen mat. Och det blev alltid snabbmakaroner och ketchup. Nyttig mat åt en växande tonåring.
Andra gången jag kom i kontakt med en kurator var när jag flyttade hemifrån. Jag var 17 och hade i all panik fått skaffa en lägenhet med hjälp av min mamma. Jag kunde verkligen inte bo kvar hemma. Vi bråkade hela tiden. Jag minns såväl det som hände. Jag hade varit hos min pappa på höstlovet, tror det var samma lov som när en massa ungdomar blev innebrända på en discoteksbrand, och skulle åka hem. Jag minns inte hur bråket började, men jag och min mamma bråkade rejält över telefonen. Jag sa att jag kände mig hatad. Det slutade med att jag inte ville åka tillbaka. Vi bestämde att min bror skulle hämta mig och att jag skulle bo hos honom ett tag. Jag gjorde det en natt, sen åkte jag 'hem'. Det var en söndag. På måndagen gick jag till skolan som vanligt och min mamma tog kontakt med en massa hyresvärdar. Vi fick napp på två lägenheter och åkte och tittade. En etta och en tvåa. Fastnade för tvåan, men det var en före i kön. På onsdagen fick vi besked att dom hade tacka nej, så jag fick den. Till helgen började jag flytta. I och med att jag nu bodde själv och min mamma inte kunde stå för kostnaden fick vi gå till soc. Utredningen började (den är en helt annan historia...) och jag beviljades ekonomiskt bistånd och att jag skulle ha kontakt med kuratorn på skolan. En riktigt bra kurator som jag kunde prata med. Hon blev sedan gravid och jag fick en ny. Hon var också jättebra, men blev även hon gravid. Den tredje var en kille som jag inte hade så mycket kontakt med. Jag flyttade till min pappa 1,5 år efter att jag flyttade till min egen lägenhet och då upphörde den kuratorskontakten.
Första gången jag träffade en psykolog var när jag var 21. Jag hade märkt otäcka svartsjuka tendenser hos mig gentemot min dåvarande pojkvän och ville ha hjälp. Sökte mig till öppenpsyk och fick en remiss till en psykolog. Jag gick dit två gånger. Sen räckte det tyckte jag. Drygt två år senare tog jag kontakt med öppenpsyk igen eftersom jag mådde dåligt ännu en gång. Den gången träffade jag henne tre gånger, påbörjade lite KBT, men sen slutade jag. Igen.
För ett år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen eftersom jag misstänkte att jag hade fått depression. Där fick jag medicin och kontakt med en ny psykolog. Till henne gick jag två gånger. Sen slutade jag.
För ca 9 månader sedan sökte jag hjälp för sömnstörningar och fick samtidigt kontakt med kurator nummer fyra. En underbar kvinna som jag bara har träffat fyra gånger, men mitt mående har varierat något enormt under dessa fyra gånger. Första gången var jag ett vark. Andra gången svävade jag på moln. Tredje gången var jag återigen ett vrak och fjärde gången lite hoppfull och på bättringsvägen. Anledningen till att jag slutade hos henne var för att jag förhoppningsvis skulle få en psykologkontakt och vi tyckte båda att det kanske var dumt att ha både och.
Sen har jag haft en kort kontakt med en handledare som skulle hjälpa mig i jobbet. Hon var också psykolog. Jag gick till henne två gånger, tredje gången var jag sjuk och sen hade jag nog inte tänkt att gå fler gånger.
Så nu har jag fått en tid till psykolog nummer tre. Och jag ska VERKLIGEN inte sluta så fort det känns lite bättre. Fan heller. Jag ska gå dit. Många gånger. Och jag ska prata och jobba genom, älta och tillslut få verktyg som gör att jag kan hantera och gå vidare. För mig själv.
Summa: fem kuratorer och snart fyra psykologer.
