Livet i en glasbubbla
Kategori: Depression
Det är ungefär så det känns just nu. Som att jag lever lite avskärmat från allt annat. Inne i min glasbubbla har jag även mjuk och lite grå bomull. Allt är ganska mjukt, inget är kantigt och vasst och gör ont, utan det mesta har antagit samma form och känns ungefär likadant; lite mjukt och grått och utan konturer. Dom vassa kanterna och dom grälla färgerna har liksom jämnats ut.
Jag har lyckats att stänga ute alla jobbiga tankar och känslor som finns runt mig. Jag lever i en mjuk och känslofri värld. Jag skrattar betydligt mer och känner mig mer stabil. Men samtidigt är det länge sedan jag grät. Jag kan fortfarande blir arg och irriterad, men inte lika kraftigt som innan. Det är som att alla känslor har blivir dova, avtrubbade. Jag blir glad när jag kan gråta. Innan hade jag kvällar när jag kunde sitta och gråta i en halvtimme, gråta åt livet, åt att jag aldrig fick säga adjö till min vän innan han dog, gråta åt att jag inte vill må dåligt. Men förresten, det kanske är så det 'ska' vara. Det som är det 'normala', att inte sitta och gråta. Helt sjukt egentligen att det känns onormal när jag inte sitter och gråter vissa kvällar, det har blivit ett så normalt beteende för mig genom åren. Så det kanske är ett frikshetstecken.
Jag vet att vissa som ätit Venlafaxin har upplevt en känslodövhet, att dom har blivit känslomässigt bedövade. Inte kan känna, utan bara är. Lever i en glasbubbla.
Just nu trivs jag i min glasbubbla. Det är behagligt. Lungt och stilla, ganska stabilt.
Om 1,5 vecka ska jag börja jobba igen. Som det känns nu kommer min glasbubbla att börja krackelera då. Men på ett bra sätt. Det år svårt att leva när man inte har något liv. När man har för mycket tid. Jag vill känna att det finns en lust till att börja jobba igen. Och det gör det nu. Men samtidigt är jag livrädd. Helt skräckslagen. Nu måste jag börja om. Igen. Börja nya rutiner. Nu kan jag inte längre bara var här och nu, utan nu måste jag börja lära mig planera. Att jag inte bara kan göra det jag känner för, utan faktiskt har saker jag måste göra, innan jag kan tillfredsställa mina viljor. Det går snabbt att vänja sig vid att göra ingenting. Oerhört snabbt.
Den stora prövningen kommer när jag ska börja gå upp i arbetstid. 100% känns just nu omöjligt. Då är jag snart tillbaka på Psykiatrisk vårdavdelning A. Dom här tankarna har jag hela tiden lyckats 'glömma', dom skapar ångest. Men nu är det inte lång tid kvar innan dom är verklighet. Går inte att gömma sig från dom längre. Ångest...
