jag vill sluta

Eller rättare sagt; där jag jobbade innan jag blev sjukskriven. Stället ligger ca en kilometer från min lägenhet. Så jag gick dit. Sista gångerna jag gick dit grät jag nästan hela vägen. Ångesten rusade i kroppen och jag ville verkligen inte gå. Men jag bet ihop, ställde mig utanför dörren, torkade tårarna, tog ett djupt andetag och gick in. Och bet ihop. Ibland gick det inte att hålla ihop. Då satt jag på kontoret och grät. Eller på toaletten om någon annan var där. 

 

Idag kändes det sådär att gå till min arbetsplats. Ångestkänslan fanns, även om den inte var lika stark. Det som gjorde att jag ändå fortsatte hela vägen dig, var att jag kunde gå därifrån om det blev för jobbigt. Så fort jag klev innan för trapphusdörren var känslan tillbaka. Doften i trapphuset, ljudet. Jag gick upp för trappan och stod utanför dörren och lyssnade några sekunder innan jag vågade gå in. Där inne fanns även den välkända doften av mitt jobb. Det luktar inget speciellt, bara 'jobbet'. Tre av mina kollegor var på plats idag, lämpligt nog tre av dom jag tycker bäst om. Vi drack kaffe och pratade. Det var riktigt skönt och roligt att träffa dom. Var kvar i nästan två timmar. 

 

Känslan när jag gick därifrån var skön. Även om det var ett bra besök, var det en oerhörd befrielse att gå därifrån. Det känns verkligen som att jag aldrig vill komma tillbaka dit. Aldrig. Det sitter för mycket stress och dåligt mående i väggarna. Jag hade kunna springa hem, fly från stället, bort därifrån. Men jag är glad att jag gick dit. Och fick känna efter. 

 

Ju längre tiden går desto mer känner jag att jag mådde riktigt dåligt. Mycket mer än vad jag till en början trodde. Det var ju inte så farligt, jag var ju bara trött och behövde en kortare sjukskrivning. Nu sitter jag här, nästan sju veckor senare och undrar om jag är redo för att börja jobba igen. Kanske. Kanske inte.