Beröm och kritik
Kategori: Depression
Jag och en vän pratade om det här med beröm och kritik. Att det ena är så lätt att ta till sig, medans det andra är mycket svårt att ta till sig.
Beröm. 'Vad du är duktig som ........!' Eh, pratar du med mig? Jag? Duktig? Det enda jag är duktig på är att inte vara duktig på något. Någon som säger något snällt till dig. Kanske berömmer dina byxor, något du nyss gjorde, något du har presterat. Eller var det kanske ironi? Att personen var ironisk i sitt beröm. 'Vilka jääääääättesnygga byxor du har!' 'Bra gjort där....det skötte du snyggt....' 'Det var ju en bra presentation...' Att vara osäker på om personen verkligen är ärlig eller bara jävlas med dig för att kunna skratta åt dig bakom din rygg. 'Haha, hon trodde verkligen att jag tyckte att hennes byxor var snygga. Vilken idiot!' Eller så kommer den där misstänksamheten; 'Vad har hon/han för baktankar med att ge mig beröm?' Att folk inte kan säga saker utan en baktanke.
Jag tror att förmågan att kunna ta till sig beröm handlar om relationer till andra människor. Huruvida man litar på folk eller inte. Om man tror att andra har goda eller onda intentioner. När personer i min närhet ger mig beröm, är det lättare att ta till sig. Eller om en total främling gör det. Men är det en person jag känner lite sådär och som jag dessutom inte tycker om, då tar jag inte in det. Men för det mesta tycker jag att jag inte är värd berömmet, att jag inte har gjort något för att förtjäna det. Att min prestation inte är något att fästa vikt vid, det kunde väl vem som helst ha gjort. Samtidigt har jag jagat beröm från min mamma. Och även om jag gjorde en bra sak, så var det ju bara en sak. Jag är ju inte bra för det...
Kritik. Beroende på hur kritik ges, kan det vara en av dom finaste sakerna man kan ge varandra. Att ge kritik på ett bra sätt betyder ungefär; 'jag ser potential hos dig, jag tror att du kan förändras och göra detta på ett annat sätt som passar bättre och jag önskar att du kan utveckla dig själv'. För mig betyder all slags kritik; DU ÄR SÄMST I HELA JÄVLA VÄRLDEN! Och inte bara på det som jag gjorde fel, utan även sämst i världen på allt annat. Hela jag är sämst, inte bara det jag har gjort, utan HELA jag. Rodnar, blir nervös, känner mig riktigt genom-usel. Jag känner mig dum, korkad när jag får kritik. Alltså iq-befriad. Och det är en av dom värsta känslorna som finns för mig; att känna mig dum. Jag vill vara smart, jag vill kunna allt, jag vill inte kunna göra fel, jag ska bara göra rätt.
Jag kan alltså inte uppfylla min egen hur-jag-vill-vara-självbild när jag får kritik. Att få kritik innebär ju att jag har fel och brister. Det får inte hända, jag har inga fel och brister. Alla andra har det och det är helt okej att dom har det, jag accepterar dom ändå. Men jag får inte ha fel och brister. Helt otänkbart. Jag? Nä nä, inte då.
Hur blir man då bättre på att både kunna få beröm och att ta kritik? Ja.... jag vet inte. När det gäller beröm tror jag att det handlar om att kunna se sitt eget värde och att saker man gör faktiskt kan vara bra. Att JAG kan göra bra saker. Självkänsla. Och att kunna lita på människor och på deras intentioner, att dom är ärliga och utan baktankar. Sen finns det ju alltid idioter som manipulerar och ljuger för sin egen vinnings skull.
När det gäller kritik tror jag att man måste ta ett steg utanför sig själv. Att se det man får som kritik, som något skiljt från sig själv, det är 'bara' något man gjort och då kan man ju faktiskt ändra det. Göra om och göra bättre. Se det som en möjlighet till utveckling. Och bara för att man gör dåliga saker, så är man inte en dålig människa.
För vad kan jag ge mig själv beröm? Jag har jobbat riktigt bra med min hund. Hon var mycket osäker (och är fortfarande) när jag köpte henne. Jag har lärt henne en massa kommandon, hon drar inte i kopplet, hon ber om lov att gå framåt när kopplet inte räcker, hon viftar på svansen när jag säger 'hej' till henne (gjorde hon inte i början och det tog lång tid innan hon började med det), hon känns som en trygg hund, hon ligger och sover i mitt knä ibland, hon har börjat kunna låta katterna vara ifred (har bara tagit sådär ett år...). Och allt detta är min förtjänst. Det är jag som har gjort det för henne. Det finns fortfarande mycket att utveckla, men vi jobbar på. Och allt detta har jag uppnått, inte genom hot och stryk, utan genom pedagogik och kärlek.
