Bakslag
Kategori: Depression
Eller verklighetskonfrontation kanske det ska kallas. Igår var jag med på en utbildningsdag som hölls av mitt jobb. Vi samarbetar med fyra andra boenden för ensamkommande flyktingbarn, så det var alltså personal på plats från fem olika boenden. Mycket folk med andra ord. Och en föreläsare. Och platsen för föreläsningen var på ett lärcenter, vilket betyder ännu mer folk.
Vi började vid nio och jag var där strax innan för att fika och träffa min kollegor. Trevligt att träffa vissa och prata mer med dom. Vi drog igång strax efter nio. En timme senare var jag ganska mosig i skallen. Tack och lov var det kaffedags i en kvart. Vid elva började mitt huvud att stänga ner igen och vid tolv hade vi lunch. Vi fick i uppdrag att sätta oss med personer vi inte kände, för att prata om vårat jobb och hur dom andra boendena gör. Jag hade ingen lust att prata om jobbet. Det var det sista jag ville göra. Så jag satt tyst, pratade när det handlade om allt annat än jobbet. Jag vill inte höra om vilka probem dom har, hur personalgruppen funkar, vilka scheman dom har, hur dom löser matfrågan. Inget vill jag höra.
Hade stämt träff med min chef under lunchen så jag gick till henne för att prata om hur det kommer att se ut för mig längre fram. Jag fick tre alternativ, där två av dom innebar att jag måste vistas på något av våra boenden (vi har två inom kommunen) och det tredje innebar att jag ska ta tag i ett eu-finansierat projekt. Svårt val där. Inte.
Vid ett när det skulle dra igång igen, var jag helt slut. Så oerhört trött i huvudet. Så jag åkte hem. Och var förstörd för resten av dagen. Tanken var att åka på del 2 av utbildningen idag, men jag orkade verkligen inte. Del 2 var enbart för våra boenden och jag kände att jag redan har lagt ner så oerhört mycket energi och tankekraft på boendet, personalen och ungdomarna, så jag orkar inte. Det finns liksom inget kvar för mig att säga, jag har ingen energi kvar att lägga på boendet. Jag är färdig med det.
Bränt barn skyr elden.
Även om jag är fortsatt trött idag och känner mig lite nere, så försöker jag se detta som ett begränsat bakslag. Som min senaste kurator lärde mig. Att jag kommer att göra bakslag, men i situationer. Inte i hela mitt mående. Nu är det ett bakslag i jobbet. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att tänka på situationen på boendet, men det är det. Fast det är ju bara i jobbet, resten är ju som det har varit dom senaste dagarna. Bakslag i situationer.
