jag vill sluta

Personkemi. Det måste stämma med personen i fråga. Det ska kännas naturligt och lätt att prata med personen. Vi måste befinna oss på någorlunda samma 'plan', att jag slipper sitta och förklara saker som den andra inte har en aning om. 

 

Tillit. Jag måste känna att jag kan lita på personen i fråga. Att det jag säger inte förs vidare. Att personen i fråga inte vill vara 'snäll' mot mig och säger det jag vill höra. Att personen kan vara ärlig mot mig. 

 

Opartiskhet. Att personen inte tar någons parti. En av mina kuratorer kände min mamma, vilket blev jättekonstigt, även om hon höll sig opartisk så kändes det ändå konstigt eftersom det var min mamma jag hade behov att prata om. Och att personen håller sig opartisk under hela behandlingen. Genom att göra det kan personen även ifrågsätta det jag säger och få mig att tänka genom och tänka om. 

 

Koncentration. Har suttit i en del samtal där kuratorn/psykologen har fastnat med blicken, alltså suttit och tittat in i väggen eller på mattan. Inger inget större förtroende, inte hos mig iaf. När jag är där vill jag ha 100-procentig uppmärksamhet. Och visst, alla kan vara trötta och sega, jag har själv fastnat med blicken när jag har suttit i samtal med klienter genom jobbet. 

 

Språket. Har vid tre tillfällen haft en kurator/psykolog som varit utländsk. Det kändes också konstigt. När dom stannade upp, funderade och sedan gick vidare. Jag tänkte hela tiden 'förstår hon vad jag säger?'. Även hur man uttrycker sig i språket, vad man väljer att använda för ord speglar faktiskt hur man ser på saker och ting och det behöver jag uppmärksammas på. 

 

Och jag hade glömt en psykolog jag träffade, så sammanlagt blev det viss fem av varje som jag hittills träffat...