Svaret på den frågan är inte enkel och jag kan nog inte ge ett helt riktigt svar, för jag vet inte vilka olika delar som har spelat in i mitt insjuknande. I ett försök att förenkla det lite kommer jag att dela upp frågan lite.
Varför? Orsakerna till depression kan var många, ofta i kombination med varandra, men ibland kan man inte ens hitta en orsak till depressoion. Det finns olika faktorer och dessa kan delas upp i grupperna arv och miljö. Man vet att personer som haft depressivitet i släkten, tex hos föräldrar, har lättare för att insjukna. Därmed inte sagt att man kommer att göra det, men det tycks finnas en genetisk medfödd känslighet i nervsystemet som gör att man lättare insjuknar. Och det är där miljön kommer in. Under "rätt" förutsättningar insjuknar man inte oavsett vilka svagheter/känsligheter som finns i ens kropp och sinne, men vid "fel" miljö är det lättare att bli sjuk. Vad innebär miljö då? Livet, vardagen, hela livssituationen. Och när dessa delar är skadade och osunda kan man insjukna. Jag vill gärna använda ordet påfrestning när jag försöker beskriva en osund och skadad miljö. En långvarig påfrestning som tar mer energi än vad resterande del av livet ger. Allt handlar om balans. Att man ska äta lite mycket kalorier som man förbrukar, för att hålla balans på vikten. Att man ska sova lagom mycket för att ha balans på dom vakna timmarna. Att man ska få lika mycket energi tillbaka som man ger. Alla har vi hört talas om energitjuvar. Obalans är en energitjuv som kostar oerhört mycket. Att inte känna sig tillräcklig, att hela tiden känna sig tömd på energi och att den lilla energi man lyckas få tillbaka bara räcker till att hålla sig flytande. Men behöver alla påfrestningar leda till depression? Absolut inte. Återigen kommer balansen in. Vad/vem kan ge dig energi som kompenserar för den som påfrestningen kostar? Familj? Vänner? Solen? Djur? Arbete? Intressen?
Fick? Jag ogillar att använda ordet fick. Man får ett brev på posten eller får en fågelskit i huvudet. Ordet tar liksom bort individens egen handlingskraft och aktivitet. Det är som när någon säger "Jag fick ett återfall" när han/hon som nykter narkoman använde droger igen. Man får inte ett återfall, man TAR det. Man gör en aktiv handling. På samma sätt tror jag att det oftast är med en depression. Som men de flesta andra sjukdomar som är förvärvade under livet. Att födas med en sjukdom är en annan sak, men att insjukna under livets gång involverar oftast en egen aktiv handling. Oavsett om det handlar om hjärt/kärlssjukdomar som ofta orsakas av felaktig kost och utebliven motion, lungcancer som orsakas av rökning, typ 2 diabetes som orsakas av graviditet eller övervikt, benbrott som orsakas av ett fall från en hästrygg, etc. Jag är mycket medveten om att det finns fall där man kan insjukna utan specifik orsak, men det finns ju en svaghet/känslighet, annars hade man inte blivit sjuk. Man utsätter sig för en risk. Det jag vill få fram är att man låter sig själv insjukna i depression. Kroppen ger dig signaler på att något är fel, det gör den. Kroppen skriker ut symtom på att något inte stämmer, den varnar dig hela tiden. Du väljer om du vill lyssna eller inte. Du har själv försatt dig i din situation, du kan lämna den och söka hjälp. Du kan välja att lyssna på din kropp. Det finns nog ingen som helt utan förvarning om att något är fel, plötsligt får diagnosen depression, utan jag vill påstå att alla VET att något är fel. Det viktigaste i att påstå att man gör en aktiv handling för att insjukna, är att man även kan göra en aktiv handling för att bli frisk. Du kan själv påverka ditt tillfrisknande, det är jag övertygad om. Precis som den hjärt/kärlsjuke gör med rätt kost och motion, som den lungcancersjuke som slutar röka, typ 2-diabetikern som börjar äta rätt eller föder sitt barn, som ryttaren som lär sig att inte ramla av.
Jag? Långvarig påfrestning utan någon/något som kunde avlasta mig och med ett mångårigt otillfredsställt bekräftelsebehov. Det är vad jag tror. Jag lever ensam och har fått klara mig själv sedan jag var ungefär tio år, när jag flyttade till min mamma. Hon var totalt okapabel till att ta hand om ett barn och se till dess känslomässiga behov. Mat fick jag, fick laga själv när hon inte ville äta. Åt i skolan. Jag hade ett rum, med värme och tak. Jag hade de fysiska behoven tillfredsställda, men absolut inte de emotionella. Inte en enda gång under de nästan åtta år jag bodde hos henne kramade hon mig, höll om mig, strök mig över håret, sa att hon älskade mig, sa hur duktig jag var, sa hur glad hon var över att ha mig. Inte en enda gång. Som barn måste man få allt det här. Det jag däremot fick höra var hur dålig jag var som inte diskade efter mig, som inte sopade bort snön vid ytterdörren, hur lat jag var, att jag var en hyresgäst som hon kunde slänga ut, att det var mitt fel att hon fick sitta ensam på julafton när jag valde att vara hos min pappa, att jag inte gjorde på det sätt hon tyckte var rätt. Jag slet som ett jävla djur för att få henne att se mig. Bar in ved, tömde en hel hästtransport med ved på bara några timmar, städade och gjorde fint på mors dag, skottade hela gården på snö så hon inte skulle köra fast med bilen, bad om att få sova i hennes rum när jag var så förkyld att jag inte fick luft och hon valde att sova på soffan den natten. Se mig! Men aldrig. Aldrig ett tack, eller vad fint gjort eller vad du har varit duktig. Under tiden jag bodde där bytte hon pojkvän två gånger. Dessa två fick höra hur snälla de varit som diskat, burit in ved eller på andra sätt gjort henne glad. Okapabel till att ge beröm och bekräfta är hon inte. Jag var tvungen att flytta till egen lägenhet när jag var 17. Det gick inte längre. Vi bråkade hela tiden. Jag fick leva på soc. Kontakten med min mamma blev bättre efter det, men jag har ännu inte förlåtit henne. Vet inte heller om jag någonsin kommer att göra det. Tack och lov har jag bättre kontakt med pappa, men det hör inte hit.
Det jag tagit med mig i mitt vuxna liv av denna erfarenhet är att klara mig själv. Jag är oerhört självständig och behöver inte hjälp av någon, typ. Jag tar itu med allt själv, fixar och donar. Jag har haft som en målsättning att inte vara beroende av något eller någon. Ser det nästan som en svaghet att behöva ha någon i sitt liv som man är beroende av. Jag behöver ingen annan. Samtidigt är jag en riktigt sucker för bekräftelse. Jag fullkomligen älskar att bli sedd för det jag presterar, när folk ser upp till mig och tänker att de vill vara som jag. Att jag är något att eftersträva. Kritik kan jag inte ta. Blir oerhört sårad och nedslagen, känner mig riktigt obekväm och som den sämsta människan i världen som har en brist.
Jag lever som sagt ensam idag och har gjort det i sex år. Har en riktigt fin relation bakom mig som jag ofta ser tillbaka på och ser som den sundaste relation jag någonsin haft. På jobbet som föreståndare är det jag som har allt ansvar, jag har tagit på mig det. Fixa schema, vikarier, möten, planera semester, hoppa in när någon fattas, ta konflikter med personal/boenden, irriteras över personal som inte gör sitt jobb. När jag kommer hem är det jag som har allt ansvar. Där finns ingen som kan ta över. Hunden ska motioneras, mat ska lagas, lägenhet som ska hållas i ordning, kläder som ska tvättas, sömnbehov som ska tillfredsställas, gärna något intresse som ska underhållas. Känslan av att aldrig kunna släppa taget och låta någon annan ta över. Få slippa allt ansvar för en lite stund. Få någon annan att ta över mina påfrestningar ett tag eller i alla fall dela dem med mig.
Depression? I början trodde jag att jag höll på att bli knäpp. Förlora förståndet. På riktigt. Jag kunde komma på mig själv med att tänka skruvade tankar, kände ett stort behov av att fly. Packa ihop det viktigaste och bara sticka. Hitta ett hus långt ut i skogen där jag skulle bosätta mig. Slänga telefonen och bara försvinna. Fly från allt jobbigt. Jag gjorde en liten flykt när jag var ute och vandrade under min semester. Sju dagar längs Kungsleden som var så oerhört nyttiga. Men när jag kom hem hann min depression ifatt mig igen. Alla internettester jag gjorde pekade på depression, en ganska djup sådan dessutom. Ändå tog det mig några månader innan jag sökte hjälp. Så redan innan jag sökte hjälp visste jag att det var det det var. För mig blev det aldrig en chock att jag var deprimerad. Det var mest skönt att få veta, dels att jag inte var koko, men även att det faktiskt finns hjälp att få. Och jag har bestämt mig för att inte skämmas. Det gjorde jag när jag fick min förra depression. Men inte denna gång. Det är som det är. Depressionen är en del av mig och om jag tillåter mig att skämmas för den, skäms jag även för en del av mig själv.
Depression är enligt mig ett tecken på styrka. Att man har varit stark och bitit ihop för länge. Även om jag som deprimerad känner mig allt annat än stark.
Bilden är hämtad från http://www.rehabinfo.net/blog/major-depression-and-drug-addiction-treatment/.
Bilden är hämtad från http://www.venlafaxin.se/. 
