jag vill sluta

 

Klart man kan. Eller jag kan i alla fall det. Men inte i samma utsträckning som innan och inte heller åt samma saker som gjorde mig glad förut. Och jag blev expert på att använda min mask. Anledningen till att jag skriver blev är att jag idag inte behöver omge mig med människor där jag behöver använda min glada mask. Jag är hemma och sjukskriven och behöver inte umgås med människor jag inte vill ska veta hur jag mår, i mitt fall arbetskamrater. Beroende på vem som frågade, blev mitt svar på "Hur är det?" väldigt olika. Var det en person jag litade på och som jag ville släppa in i mitt mående, blev det ett ärligt svar. Var det en person som inte spelar någon roll för mig, som jag inte litade på och som inte har något som helst behov av att veta hur jag mår, blev det ett oärligt "Bra" till svar. Eller till människor som jag av olika anledningar vill skydda från mitt dåliga mående. Standardsvaret blev dock efter ett tag "Det funkar" eller "Det är okej". Något folk verkade finna sig i, utan att fråga vidare. Vilket är så typiskt svenskt. Man frågar inte Hur är det? för att man vill veta, man frågar för att man ska, det är en artighetsfras. Oavsett vad man får till svar, frågar man sedan inte vidare. Svarar personen "Det är inte så bra" ska man skruva obekvämt på sig, harkla sig lite och snabbt gå vidare till det man egetligen ska prata om. Inte fråga. Det är känsligt. Och det kan bli ännu mer obehagligt för mig. Om det inte är en närstående person, dom SKA ställa följdfrågor. 

 

För att återgå till att vara glad och glädje. Jag skrattar fortfarande, men betydligt mer kontrollerat än tidigare. Jag är mer selektiv och tycker kanske inte att allt är lika kul som innan. Det som dock får mig att skratta är min hund. Hennes tokigheter, när hon lägger sig och rullar i snön sju gånger efter varandra, när hon står och skäller på ett av hennes hjärnspöken, när hon beter sig knasigt. Hon kan verkligen få mig att skratta och vara glad. 

 

Jag vet inte om det bara är jag som har fått för mig detta, men jag tror att de som vet om att jag har depression blev förvånade. "Va? Du som verkar må så bra. Du som skrattar ibland." Eller så blev reaktionen "Jag har alltid tyckt att hon är lite konstig." Men det är bara mina spekulationer, inget jag vet. 

 

Under dennat tid har jag dock lovat mig själv att vara ärlig mot mig själv i hur jag mår. Att svara ärligt när närstående personer frågar. Att inte förneka mina sämre dagar. Men viktigast av allt; att njuta och leva mina bra stunder. Att verkligen kunna känna att nu mår jag bra, jag har en bra stund. 

 

Den glada masken kommer jag inte sluta att använda. Den är skön att ta på sig ibland när jag vill förneka och spela för att slippa ifrån det jobbiga ett tag. Men under masken, och oftast när jag är själv och har tid att fundera, tar jag av mig den. Ibland döljer sig ett glatt ansikte under, mer på sista tiden, även om det för det mesta vilar en tung grå skugga över det. 

 

Bilden hämtad från http://kirsten88888888.deviantart.com/art/depression-147726016.