jag vill sluta

Även om jag definitivt har haft bättre dagar den senaste veckan. Nåja, det går upp och ner. Måste dock säga att det nästan är värre att må så dåligt som jag gör efter att ha mått bättre en period, än att må så dåligt som jag gjorde när det var som värst. Om ni du förstår hur jag menar. Alltså, att börja må sämre när det under en tid har känts bättre. Ju högre man klättrat på stegen, desto ondare gör det när man faller. Eller nått sånt. 

 

Tog beslutet idag att försöka få tag på min läkare så han kanske kunde ge mig en muntlig ordination på att höja min medicin. Jag tror att det är det som behövs. Det tog några timmar innan jag kom igång, först vid två var jag människa igen. Ringde psykiatriska mottagningen och fick veta att telefontiden tog slut en timme tidigare och att ringa till växeln för att bli kopplad till honom gav heller ingenting. Så jag får vänta till måndag helt enkelt. Efter telefonsamtalen blev det en långpromenad med hunden och sedan tog jag tag i projekt "Handla". Gick över förväntan, även om jag tycker att alla stirrar på mig när jag är i affären. Känner mig som ett ufo när jag går där ibland. Men sen struntar jag ju oftast i vad jag har på mig när jag går in där, så länge det inte är mina gråa mjukisbyxor och stövlarna, det är så jävla fult. Gråa mjukisbyxor måste ju vara ett av dom fulaste, men skönaste plaggen som finns. Hatkärlek. Åter till ämnet. Handlingen gick bra.  

 

Har nu under eftermiddagen/kvällen även funderat på att skriva ett brev till min mamma. Inget brev som varken kommer att vara roligt att läsa eller skriva, men ett brev som förhoppningsvis kan ge mig en förklaring till varför hon gjorde som hon gjorde. I min värld, sett med ett barns ögon och öron, var allt negligerande och avvisande mitt eget fel. Det var jag som gjorde fel när hon blev arg för att det ringde i telefonen, det var ju jag som svarade. Jag var inte värd att tacka när jag hade gjort något, för det förväntades att jag skulle göra det. Om jag däremot inte gjorde det tog det hus i helvete. Att mina släktingar fick veta att jag var en lat jävel, var mitt eget fel eftersom jag inte sopade bort snön på trappan. Jag, den jag var och det jag gjorde, spelade ingen roll och var inte värt att fästa någon vikt vid. Jag kunde lika gärna inte funnits. Det jag vill se henne skriva, för jag vill absolut inte prata med henne om det, är att hon förklarar att det inte var mitt fel. Att hon tar på sig hela skulden. Att jag var ett barn och hon en vuxen. Naturligtvis låg det på hennes ansvar att jag skulle haft det bra, på så många sätt som det är möjligt, men att hon helt enkelt inte klarade av det. Men att det inte berodde på mig, utan henne. Att jag var och är älskvärd och värdefull. Att jag spelar roll och att det jag gjorde var viktigt. Att hon tar på sig det ansvaret. OM jag skickar brevet. Jag vet inte om jag vågar. JAG är rädd för att såra HENNE. Skrattretande egentligen.