För ett år sedan...
Kategori: Depression
...sökte jag första gången hjälp på en vårdcentral för mitt mående. Jag minns fortfarande hur jag ringde dit, grät och sa att jag behövde en tid. Hon i andra ändan slog på mitt personnummer och upptäckte att jag fortfarande stod registrerad på en annan vårdcentral där jag bott tidigare. Så för att få en tid var jag tvungen att "välja" den andra vårdcentralen, vilket tog nästan en vecka eftersom jag var tvungen att skicka efter papper. Jobbigt.
Men så fick jag min tid. Träffade en utländsk läkare som ställde en depressionsdiagnos på mina uttalanden om att jag kände mig deprimerad. Han frågade inte om symtom, jag fick inte fylla i några papper, utan han frågade mig helt enkelt om jag kände mig deprimerad. Och därefter fick jag tre veckors sjukskrivning på 100%, tre veckor på 50%, medicin (Citalopram) och en kontakt hos en psykolog. Medicinen funkade hyfsat, psykologen slutade jag att gå till efter bara några gånger och jag började jobba för fullt efter bara några månader. Fel fel fel fel. Det blev helt fel.
Medicinen slutade jag med när jag tyckte att jag började må bättre, efter ca 7 månader. Semestern på fem veckor var den som gjorde att jag inte brakade ihop under sommaren. Stress på jobbet under hela sommaren, en sen semester och när jag kom tillbaka till jobbet i början på september var jag snabbt tillbaka i samma dåliga hjulspår. Stress och konstanta tankar på jobbet. Fysiskt var jag på jobbet i ca 8 timmar/dag. Psykiskt var jag där hela tiden, förutom när jag sov. Mina veckor bestod i jobb från måndag kl 8.00 till fredag klockan 16.00. Däremellan skulle jag försöka leva; dvs sova, äta och gå med hunden. Sova och gå med hunden fick bli mina prioriteringar. Åt gjorde jag ungefär en gång om dagen. Om man inte räknar med allt skräp jag stoppade i mig för att i alla fall få i mig några extra kalorier.
Min energi var på minus. Jag orkade ingenting. Jag var konstant trött, gäspade hela dagarna och kände mig aldrig utvilad, trots att jag sov 6-8 timmar/natt. De sista veckorna kunde jag inte ens komma i tid till jobbet. Var nästan alltid en timme sen (jag jobbar som föreståndare och kan därför vara sen utan att det påverkar verksamheten nämnbart), men trots det stängde min hjärna av vid ungefär 15.00 varje dag. Jag orkade verkligen inte längre, mitt huvud och min kropp slutade att fungera som de skulle på eftermiddagen och de sista timmarna på jobbet fick jag inte mycket gjort. Mina kollegor reagerade på att jag alltid var trött och ofta på dåligt humör. Irriterad och med noll tålamod. Arg och sur, gnällde på det mesta. Mitt minne var och är fortfarande uselt. Jag hade svårt att komma ihåg saker. Ofta yr. Skakig i kroppen. Uppvarvad. Svårt att komma till ro, behövde ha något att göra hela tiden, kunde inte sitta ner och bara vara.
Vissa morgnar grät jag hela vägen till jobbet. Ångesten var så stark. Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att torka tårarna innan jag klev innanför dörren, bet ihop och körde på. Ibland satt jag på kontoret och grät. Var tårarna kom ifrån vet jag inte. Jag grät inte åt något särkskilt, utan jag tror att det var åt allt. Hela min situation. Hopplösheten inför den. Min oförmåga att känna att jag kunde göra något åt den. Ledan på livet. Rädslan inför den person som huserade i min kropp. För det var inte jag. Jag är inte sådan. Jag är glad, positiv, skrattar mycket, livlig, tycker om livet, tycker om människor. Jag kände inte igen mig själv. Hade blivit någon helt annan.
