Psykiatrisk vårdavdelning A
Kategori: Behandling
Det var där jag var inlagd i en vecka. En helt underbar och nödvändig vecka. Det var verkligen en kickoff för mig i mitt nya mående. Även om jag var riktigt rädd innan jag kom dit.
Den röda knappen på väggen var vägen in på avdelningen. En skötare kom och öppnade dörren åt mig, presenterade sig och visade var mitt rum var. Ett dubbelrum som än så länge bara jag skulle sova i. Så jag fick välja säng. Valde den där jag har översikt över dörren in och fönstret så jag kunde sitta i sängen och titta ut. Toaletten gick inte att låsa och dörrhandtaget var bara en liten knopp. Antar att det var för att man inte ska kunna stänga in sig eller hålla för dörren. Det fanns heller ingen duschslang, den hade dom tagit bort. Potentiellt suicidverktyg?
Det var 11 andra personer på avdelningen. Allt från en ung, relativt normalfungerande kille till en medelålders kvinna med tyngre problematik. Jag satt inne på rummet de första timmarna. Kände mig fortfarande orolig, men inte längre rädd. Vid maten fick jag se och träffa alla andra som var intagna första gången. Jag hälsade inte, utan satte mig ensam vid ett bord där jag hade ryggen fri och uppsikt över rummet. Jag tycker inte om att sitta mitt i ett rum, där andra kan sitta bakom mig. Det kan vara vid en föreläsning där jag väljer en plats längs väggen, inte nödvändigtvis längst bak. Skulle känna mig mycket obekväm om jag fick sitta längst fram i mitten. Riktigt obehagligt. Jag tycker inte om att vara i människors blickfång när jag inte har bett om det. På restauranger väljer jag platsen närmast väggen, gärna i ett hörn så jag har uppsikt över dörren och lokalen. Vid andra tillfällen när jag tvingas vara i samma rum som andra människor är det en plats vid väggen, gärna ett hörn som gäller. Social fobi?
Efter maten kom en skötare in och berättade lite om avdelningen, vad som kommer att hända och hur det fungerar. Hon frågade även lite om mig och i vanlig ordning för den dagen började jag gråta. Men det var skönt att få prata. Under kvällen var det fika och nattpersonalen kom vid nio för att hälsa. Vid halv tio fick jag min nattmedicin (Zopiklon) och slocknade strax därefter. Sov förvånansvärt bra för att vara på ett nytt ställe.
Dagarna som följde såg ut såhär;
Väckning 7.30
Frukost och medicin ca 8.00
Lunch 11.30
Fika 14.30
Middag 16.30
Fika 19.30
Kvällsmedicin 21.30
Däremellan gjorde jag så lite som möjligt. Ägnade en hel dag åt att läsa en bok (är säkert 1,5 år sen jag kunde läsa en bok), löste korsord och pratade lite med de andra som var där. Jag trivdes som fisken i vatten. Inget ansvar. Mat som kom in av sig själv. Jag kunde verkligen släppa ALLT. Bara ägna mig åt att sova, äta och ta igen mig. Avdelningen blev en oerhörd trygghet. Jag lämnade inte avdelningen förän två dagar senare då jag var ute i ca en timme. Sen ville jag tillbaka. Tillbaka till tryggheten. Helt sjukt. Men där kunde jag verkligen slappna av. Träffade läkare vid två tillfällen för att diskutera kring vilken behandling jag skulle få, om jag ville ha ECT. Jag ville hålla mig till medicinen.
Jag var lite rastlös emellanåt, trajade runt i korridoren, men över lag var det jätteskönt att vara där. Släppa allt. Precis allt. Underbart och det jag behövde. Fick sällskap i rummet efter första natten, en äldre alkoholiserad tant som snarkade överjävligt på nätterna. Öronpropparna gjorde sitt även om det gjorde ont att sova med dom. Fick eget rum efter två nätter. Skönt. Åkte hem på permission en natt, till syster och djuren. Längtade dock tillbaka ganska omgående. Blev utskriven en vecka efter att jag kom dit och det kändes bra, även om jag hade kunnat stanna en vecka till. Utan problem.
Min rädsla var obefogad. Helt klart. Men det är en mänsklig grej. Att vara rädd för sådant man inte vet. Visst, några av dom som var inlagda var sånna som man kan placera i facket "Koko", men det var inget jag stördes av. Dom höll sig för sig själva och i mitt rum fick jag vara ifred. Hade dock dörren öppen för det mesta, för att kunna vara med i vad som hände. Tog ganska många dagar innan jag kände att jag ville börja prata med de andra, hade inget behov eller intresse av det i början. Personalen var helt okej, även om jag sällan pratade med dom. Kändes ganska skönt att slippa telefonen också (man fick inte ha mobil om det var kamera på den). Stänga ute den värkliga verkligheten.
