jag vill sluta

Jag vet inte riktigt vad dom orden innebär. Men jag vet att jag har använt mig mycket av dom den senaste tiden och det är den känslan jag ha gått och burit på. Att jag vill sluta. Som man säger upp sig från ett jobb. Som man gör med en energikrävande bekantskap. Som man gör med saker man inte gillar. Men sluta med vad? Livet? Må dåligt? Tycka synd om mig själv? Negligera mitt mående? 

 

Hade jag kunnat säga upp mig från livet hade jag gjort det flera gånger om. I alla fall när det var som mörkast. Det liv jag levde ville jag inte ha. Då kunde det lika gärna kvitta. För om det skulle vara så ville jag inte vara med. Jag ville sluta. Jag ville inte dö. Jag ville bara inte leva. Men jag skulle aldrig avsluta mitt eget liv. Däremot kunde jag önska att någon annan avslutade det åt mig. Att någon bara stövlade fram och sköt mig i huvudet. Vet inte hur ofta jag tänkte det. Att det skulle vara så skönt att få sluta. Bara släppa taget och sluta känna. Sluta må dåligt. Sluta ångesta. Sluta leva. För jag och mitt liv spelade ju ändå ingen roll. Det var meningslöst. I alla fall om jag skulle må som jag gjorde. 

 

Tack och lov vände det. Idag befinner jag mig i något slags ingenmansland. Jag mår inte dåligt, men heller inte bra. Jag mår bättre kan jag säga. Samtidigt lever jag extremt mycket i nuet. Något jag även gjorde innan, men på ett annat sätt. Jag planerar inte vad jag ska göra om en vecka eller vad jag ska äta imorgon. Jag gör det jag känner för, men försöker att bygga upp någon slags struktur kring mitt eget liv. En ram. Att leva mina dagar. Innan handlade det mest om att överleva mina dagar. Att hålla näsan ovanför vattnet så jag inte drunknade. Minut för minut. Kämpa. 

 

Jag vill fortfarande sluta. Men med annat. Med mitt dåliga mående. Med att vara så dålig på att planera. Med att vara en sådan tidsoptimist. Med att förakta andra människor och det dom valt att göra. Men livet vill jag börja leva igen. Känns det som.