jag vill sluta

Depression. Ett ord med så många associationer. Skuld. Skam. Mörker. Livsleda. Ångest. Hopplöshet. Bland annat... Men även ett uns hoppfullhet som vuxit fram sista tiden. Det här är mina erfarenheter från min depression. Jag kommer att skriva om olika saker som har med min depression att göra, utifrån mina tankar och åsikter. För andra kan det se annorlunda ut. Och jag har mycket att skriva. Så, enjoy och jag önskar att det jag skriver kanske kan ge något tillbaka till dig som läser.

Heltidssjukskriven igen

Kategori: Depression

Så... efter mitt senaste samtal hos psykologen bestämde vi att jag skulle gå tillbaka på 100% sjukskrivning. Den tilltagande tröttheten är orsaken. Efter inte ens två timmar på jobbet satt jag och gäspade och hade jag gått och lagt mig hade jag somnat. Utan problem. Jag kände även ett stort behov av att gå och lägga mig när jag kom hem från jobbet, för att kunna orka med resten av dagen. Och det känns inte okej att det ska vara så. Två jobbtimmar ska inte göra slut på mig... Annars mår jag fortfarande ganska bra, psykiskt alltså. Jag står kvar på samma medicindos som innan och jag tycker att den funkar ganska bra. Eventuellt om jag skulle prova att göra en höjning, för att se om det händer något med tröttheten... 
 
Känns underbart att jag fick huset. Längtar så mycket tills jag ska flytta dit!! Vill verkligen flytta nu. Ska bli så skönt att komma ut på landet, bort från bakgrundsljudet som hela tiden finns. Ha mitt lilla trädgårdsland där jag kan gå och påta. Katterna springer ute och vovven kan går runt och lukta på allt som finns där. Underbart! 

Och, jag fick ju huset!!!

Kategori: Depression

Denna vecka kommer nog att gå till min världshistoria gällande bra vecka. Började med ett besök på banken där jag lyckades baka ihop några av mina lån och samtidigt låna lite pengar till en ny säng och en vämepump, om jag skulle få hyra huset. Senare på kvällen kollade jag mitt skattebesked. Jag får tillbaka några tusen. Gött! Fredagen började ju som sagt med glömd medicin, men jag tror inte att jag kände av det igår, inget jag la märke till iaf. Vid lunch ringde husägaren och sa att jag får hyra huset!! Yey! Så jäkla skönt =) Nu gäller det bara att bli av med lägenheten så snabbt som möjligt så jag kan flytta in. Jag har även haft kontakt med en uppfödare om en valp på nästan fyra månader som jag är intresserad av, hon kommer att höra av sig idag om han finns kvar, var en som skulle tiltta på honom idag. Hoppas på besked om att hon inte ville ha honom =) det hade fulländat min vecka! 
 
Så.... DET GÅR BRA NU!!! =)

Glömde ta medicinen igår...

Kategori: Depression

Vilket känns som faan idag. Helt väck i skallen. Typ yr och ofokuserad, extremt ljuskänslig och allmänt koko. Nu, tre timmar senare känns det dock betydligt bättre. Skönt!

Måste bara få skriva av mig!

Kategori: Depression

Har varit och tittat på ett hus idag. Ett litet ett på 80 kvm. Två rum och kök, med en stor klädkammare. Stort garage, liten mysig altan på baksidan med eftermiddags- och kvällssol, litet trädgårdsland, öppen spis i vardagsrummet. På landet, tre mil till jobbet, men det är helt tyst där. Bara fåglar och sus från trädtopparna. Helt jävla underbart! Jag vill verkligen flytta dit! Hoppas hoppas hoppas dom vill ha mig där =) det skulle verkligen vara perfekt för mig och hunden och katterna. Öppet landskap runtomkring, lite småsjöar och vacker bokskog. 
 
Hade varit underbart att få flytta dit!! 

Lite sämre dag...

Kategori: Depression

Det började helt okej. Vaknade och kom upp i god tid. Lång morgonpromenad med hunden, hemma 1 tim och 10 min innan jag började jobba. Kom jag i tid till jobbet? Nix. Som vanligt när jag har för mycket tid på mig. 
 
På jobbet har jag suttit mycket med schemaläggning, eller BARA med schemaläggning. Siffror och planera och plus och minus och rättvist och inom arbetstidslagen och så vidare. Har nog gjort tio olika scheman på knappt 1,5 vecka. Men jag jobbar ju bara halvtid så jag gör det bara 4 tim/dag. Idag jobbade jag över lite, bara för att hinna klart inför morgondagens presentation. Kom hem. Klippt slut. Har knappt gjort något idag. Tänkte göra palt, vilket tar ett tag. Ingen ork. Orkade inte ens fixa nån annan mat, utan åkte och handlade istället. Potatisbullar med sojakorv. Näringsrikt och nyttigt. 
 
Blir så jäkla trött på att vara trött och orkeslös. Är så fruktansvärt jobbigt att bara känna för att sova, jag orkar liksom inget, utan vill bara sova. Men klockan 15 på eftermiddagen är det inte okej. Jag vill inte sova då, även om det är det jag känner för att göra. Hade planer på att gymma idag eller träna hund. Men jag orkar inte. 
 
Frågan är vad det står för. Gårdagen var riktigt bra. Jag hann hur mycket som helst. Även om jag inte minns vad just nu. Det är också obehagligt. Att jag inte minns vissa saker. 
 
Som det känns nu så kommer jag att vara hemma imorgon. Och det är väl lite därför jag är så trött kanske. Från att jag började jobba den 1 mars har jag inte haft en enda dag hemma, inte ens helgerna. Jag har alltid varit iväg på något. Så på nästan två veckor har jag inte haft en enda lugn dag. Från att ha haft det varje dag, i nästan två månader. 
 
Ja! Det är en jävla omställning. Men jag VILL INTE vara så här trött. Jag vill ha energi, vara pigg och alert, orka göra saker. Inte stirra apatiskt i soffan. 

Mamma

Kategori: Depression

Jag saknar dig, jag saknar att ha haft dig. Din varma famn, din lugna utstrålning, dina mjuka smekningar, din milda röst, dina lugnande ord, din beskyddande kropp. Ditt sätt att få mig att glömma allt ont,allt som får mig att bli ledsen, allt som sårar mig, allt som skadar mig. Jag saknar din gränslösa kärlek, ditt sätt att alltid älska mig på oavsett vad. Vad jag än gör, vad jag än inte gör, jag behöver ha dig när det blåser, behöver ha dig att stötta mig på, behöver ha dig som hjälper mig på fötter igen. Jag behöver ha dina förmaningar, jag behöver ha dina gränser, jag behöver ha dina förbud. Dom är trots allt tecken på att du vill skydda mig från det som gör ont, det som skadar, det som sårar mig. Jag behöver ha din styrka när min egen inte räcker till, jag behöver allt du kan ge mig. Jag behöver ha det liv som du gett mig, behöver känna att jag gett dig liv. Jag behöver ha din kärlek. Varför fick jag inte det? Varför fick jag aldrig ha dig? 
 
5/3-2010, kl 19.17, fredag. 

Mår bättre och bättre

Kategori: Depression

Vilket känns otroligt skönt! Min psykolog är toppen, har hunnit gå till henne två gånger. Medicinen gör sitt och jag tycker att jag har börjat sova bättre på nätterna också. Även om jag får springa på toaletten som en tok fortfarande. Har även hunnit jobba en vecka. Även om det är roligt att komma till jobbet (jag jobbar med något helt annat än innan sjukskrivningen) och jag faktiskt ser fram emot det, så är jag jättetrött när jag kommer hem. Efter fyra timmar. Hur orkade jag jobba 8 timmar/dag? Och hur ska jag orka komma upp i 8 tim/dag igen? Just nu känns 4 timmar som min maxgräns... 
 
Jag har även märkt att jag har börjat intressera mig i hur jag ser ut och vad jag har på mig. Jag har köpt lite nya byxor, vilket verkligen behövdes. Sist jag köpte jeans var i augusti 2011. Och dom par jag hade sedan innan hade börjat få hål mellan benen, på insidan av låren alltså. Så det behövdes. Men jag har liksom inte orkat bry mig tidigare. Jag har känt att det spelar ingen roll. Jag har även beställt skor, två par högklackade saker som är skitsnygga. Och igårkväll MÅLADE jag naglarna. Haha, det minns jag inte ens när jag gjorde sist =). Det känns bra! Och alla mjukiströjor som jag använde hela tiden förut, har legat helt orörda i garderoben i flera veckor. Samtidigt känns det konstigt, jag är ju inte van vid att det är såhär. I alla fall inte på sistonde. Men jag ser det definitivt som ett friskhetstecken. 
 
Att ljuset börjar komma tillbaka tror jag även gör sitt. Det känns så mycket lättare med allt. Kvällarna är längre, morgnarna är lättare att ta och det känns att det är förändring i luften. Jag drömmer mycket om kärlek på nätterna, att jag är kär i någon och det är en känsla jag verkligen saknar. Att ha någon. Och även om det bara är drömmar, så är ju känslan äkta, hjärnan kan inte göra skillnad på en dröm och verklighet så därför känner den på riktigt. Så nästan varje natt är jag kär. 
 
På inrådan från min psykolog har jag även börjat skriva på ett brev till min mamma. Om min mamma står framför mig, vad vill jag säga henne? Jag har funderat mycket fram och tillbaka på om jag ska skicka detta brev till henne sen. Och som det känns just nu vill jag göra det. Det kommer att vara lite som att väcka den björn som sover. Vår relation funkar ju idag, vi hörs ibland, även om det alltid är hon som tar kontakt med mig. Jag hör aldrig av mig till henne. Och det känns som att jag vill vara ärlig mot henne. Jag vill inte låtsas som att allt är okej, när det inte är det. Jag vill iallafall ge henne chansen att få förklara sig. Jag inser dock att brevet kommer att innebära ett vägskäl. Om jag får ett svar, så kommer det innebära antingen att vår relation kan bli bättre eller så kommer jag att helt och hållet att ta avstånd från henne. Helt beroende på vad som står i hennes svar. På ett sätt skulle det vara lättare om jag kan ta avstånd från henne, då är det ju bara att fortsätta som jag gjort hittills. Om hon ber om ursäkt och förlåtelse, borde jag ju försöka närma mig henne, vilket även innebär en massa jobb och upprörda känslor och upprivna sår. Sår som aldrig kommer att läka... 

Jobbat första gången på nästan två månader

Kategori: Behandling

Och det kändes helt okej. Trött och seg på morgonen, men det kändes ändå skönt att komma igång. Jobbade dock bara tre timmar och hann väl precis komma igång med det jag ska göra framöver, sen var det dags att åka hem. Att fortsätta med det jag gjorde innan kommer jag inte göra, utan nu har jag lite andra arbetsuppgifter. Vilket känns riktigt bra. 
 
För övrigt känns det ganska bra just nu. Solen har lyst i några dagar, vilket har gjort sitt tror jag. Min psykolog var kalasbra och jag känner verkligen att jag har haft och fått bra stöd under denna tid. Från sjukvården alltså. 
 
På ett sätt känns det som att det var i ett helt annat liv som jag blev inlagd på sjukhuset. Som att det är jättelänge sedan det hände och en helt annan person som blev inlagd. Kommer fortfarande ihåg rädslan när jag satt i bilen på väg till akutpsyk och när jag var på väg hem för att packa väskan inför inläggningen. Hur overkligt det kändes och mina tankar kring att jag nu kommer att bli 'fast' i psykvården. Och hur bra det sedan blev. Hur skönt det var på avdelningen, känslan av att jag hade en lång sjukskrivning att se fram emot. Det kändes som en evighet och nu har dom veckorna redan gått. Det är redan 2 mars. Och två månader sedan jag blev inlagd. 
 
Vad är det som har gjort att jag kunnat se framåt då? Bra fråga... Till en början tror jag att tiden på sjukhuset var det bästa som kunde hända. Och att min syster kunde komma och ta hand om mina djur, utan henne hade en inläggning inte varit möjlig. Jag behövde det brejket, släppa allt, verkligen ALLT! Inget ansvar över något, bara jag själv. Mat och sömn, lugn och ro. Underbart. 
 
Tiden hemma har gjort sitt också. Även om jag har lagt mig till med en jobbig bekvämlighet, så har det varit bra att vara hemma. Jag har inte fått den rutin på saker och ting som jag hoppades, men det är ändå en enorm förbättring. Jag kommer upp kring 8 varje morgon, ibland tidigare, ibland lite senare. Jag äter frukost varje dag. Jag äter något kring 12 varje dag, även om det 'bara' blir fika. Jag äter något under eftermiddagen, oftast bara några mackor, jag äter middag varje dag, jag äter kvällsmat ibland. Har även börjat styrketräna. Och det har gett resultat. Jag har gått upp 3-4 kg och har så mycket mer energi. Blir inte trött i kroppen på samma sätt, även om jag fortfarande kan vara helt slut psykiskt. 
 
Läkarkontakten. Den läkare jag hade på psykiatriska mottagningen i min hemkommun är jättebra. Lätt att prata med, han har förståelse och känns bara helt genuint bra. Så glad för honom och det berättade jag även för honom vid sista telefonkontakten. 
 
Psykologen. Även om jag bara träffat henne en gång, känns det riktigt bra. Jag känner redan ett stort förtroende för henne och hon kunde bekräfta mig så mycket i det jag berättade. Hon kan förklara varför jag har reagerat som jag gjort, varför vissa saker är som dom är och jag ska nu få lite verktyg till att hantera framtiden. Känns riktigt bra. 
 
Och jag har sagt till mig själv att jag ska fullfölja det här nu. Jag ska inte sluta, så som jag gjort så många gånger innan. Utan nu ska jag göra det här bra! 

Första samtalet hos psykologen

Kategori: Depression

Idag var jag på det första samtalet med min psykolog. Alltid nervöst. Inte för att prata om mig, utan pga människan som jag ska prata med. Hur är hon/han? Personkemin är så viktigt, som jag tidigare skrivit om. Denna gång var det en fullträff. Hon var skitbra, rent ut sagt. Det kändes riktigt bra. Och hon var så som jag vill att en psykolog ska vara; kunna berättta om anknytningsproblem, hur saker som händer i tidig barndom påverkar det vuxna livet. Ska träffa henne varannan vecka, blir lite lagom. Och det kändes som att jag hade kontakt med mig själv, trots medicinen. Trodde att jag skulle vara med kall och avstängd, nästan känslolös, men det var jag inte. Helt slut efter samtalet, men med en riktigt bra känsla. Känns verkligen som att det är upplagt för att bli bra nu, både min läkare och psykolog är riktigt bra, hade tur som fick dom! Yey! =)

Alternativ medicin...

Kategori: Behandling

Depression i sig beror inte på en sak, utan jag tror att det är många olika saker som samverkar. Och för att lösa problemet depression, kan man behöva ha olika slags behandling. Jag kommer här att ta upp tre olika medel som jag tror kan hjälpa till. Och kom ihåg, det är bara vad jag tror och återigen är det mina erfarenheter jag delar med mig av. 
 
Omega 3 och 6
En olja som kallas för esentiell, vilket betyder att kroppen själv inte kan producera den, utan man måste tillsätta den genom kosten. Oljan finns i fet fisk, men även i vissa vegitabilier. Som tillskott kan man köpa kapslar som man tar varje dag. Att tänka på när man köpe kapslar är att dyrast alltid inte är bäst och att man ska kolla upp vilket innahåll som faktiskt finns i kapslarna. Att det är tillräckligt med omega-fettsyror. Dom jag har köpt heter FrittFlyt och vann något bäst-i-test, kostar ungfär 150 kr/mån. Omega-fettsyror finns även i linfröolja. Den är betydligt billigare kostar ungefär 36 kr för en flaska på 500 ml. Du ska ta ca 15 ml/dag.  Ett tips är att ta oljan med juice, konsistensen har jag mycket svårt för. 
Vilken effekt har omega-fettsyror? Dom påverkar hjärnan. Hjärnan består av upp till en tiondel omega 3 fett och behövs för att bla hormonbalansen ska vara normal. Dessutom är dom bra för huden, hjärtat, minskar risken för blodpropp och kan hjälpa dig att minska i vikt. Omega 6 är också en viktig fettsyra som ska kombineras med omega 3.
Finns några forskare som menar att en obalans mellan omega 3 och 6 kan öka risken för depression och psykisk ohälsa. 
Vill du veta ännu mer? Kolla tex:
 
http://www.halsosidorna.se/Fett.htm
 
http://www.omega-3.se/sjukdomar.html
 
 
Vitamin D
Är egentligen inte ett vitamin, utan ett hormon. Vitamin D framställs i kroppen när huden kommer i kontakt med solens strålar. Vintertid kan det vara svårt att få tillräckligt med sol, helst om du är mörkhyad iom att huden då har ett ännu mer effektivt skydd mot solens strålar, än vad en ljus hy har. Har man sjal eller burka som förekommer i vissa kulturer är det ännu svårare att tillgodogöra sig vitamin D. Tack och lov finns Vitamin D som tillskott, viktigt är dock att inte överdosera. 
D-vitamin reglrear hormonnivåerna och har en förstärkande effekt på dopamin och noradrenalin, samt motverkar trötthet och depression, men är även bra mot förkylning, akne samt höjer sexlusten och är bra för fertiliteten. Vill du veta mer? Kolla tex: 
 
http://www.halsosidorna.se/Dvitamin.htm
 
http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin/
 
 
B-vitamin
Har också med hjärnan och nervernas funktioner att göra. Brist på B-vitamin kan visa sig som bla depression, orkeslöshet, trötthet, minnesstörningar och utmattning. B-vitamin kan även höja matlusten och då specifikt i formen av Oralovite, vilket är en tablett som innehåller många b-vitaminer (finns en rad olika b-vitaminer). För mer info gå in på http://www.halsosidorna.se/Vitaminer.htm och klicka dig fram mellan dom olika B-vitaminerna som finns. 
 
 
5HTP
Ett naturläkemedel som är kapslar som innehåller ett ämne från en växt som heter Griffonia Simplifolica. Ämnet är ett förstadie till serotonin och kan alltså höja nivåerna av serotionin i hjärnan. Till skillnad från SSRI så tillförman alltså serotonin till hjärnan (enkelt förklarat), istället för att förhindra upptaget av serotonin i cellerna i syfte att få serotoninet att stanna längre i cellen (som sker med SSRI). Detta är ett naturläkemedel och alltså inget du kan köpa på apoteket. Jag vet inte hur läkare ställer sig till 5HTP eftersom det är ett naturläkemedel. Jag har ätit det vid tre olika tillfällen. Första gången när jag var allmänt nedstämd och efter att ha ätit det i några veckor kände jag mer mer optimistisk, som att saker och ting kommer att lösa sig. Andra och tredje gången åt jag det innan jag påbörjade min medicinering med SSRI/SNRI-preparat. Jag kände mig mer och mer nedstämd och började då med 5HTP, men tog sedan kontakt med sjukvården och fick annan medicin istället. Vet inte om det är därför jag inte upplevde några särskilda insättningssymtom på varken Citalopramen eller Venlafaxinen. Som med SSRI-preparat kan man uppleva insättningssymptom. För mer info, kolla tex: 
 
http://www.femalebalanceshop.com/5-HTP
 
 
Johannesört och valeriana
Detta är två olika växter som sägs ha stämningshöjande effekt, men som även ger lugn och kan hjälpa om man är orolig och har svårt att sova. Johannesört finns som te och tabletter, valeriana finns som tabletter, under tex namnet Valerina. Jag har provat båda och kände av det. Johannesörten gjorde mig lite trött och dåsig. Valeriana sover jag inte på, men jag tog dom i samband med att jag skulle flyga (är flygrädd) och kände definitivt av det. Var ganska dåsig ett tag efter, kände mig inte riktigt 'där', utan gick i min egen bubbla. Men det försvann efter några timmar. Mer info om johannesört: 
 
http://www.xn--hlsa-loa.se/kategori/naturmedel/johannesort---blomman-som-gor-dig-glad/
 
Mer info om valeriana: 
 
http://www.tabazz.com/valeriana.html
 
 
Detta är bara några av dom preparat som finns, men dessa är några som jag har provat, utan att uppleva några biverkningar. Andra kan få biverkningar. Det viktigaste är att söka information om man känner att man vill prova något annat än traditionella mediciner. Sätt dig in i vad det är du tänker ta, bara för att det är naturläkemedel så är det inte ofarligt eller utan biverkningar. 

Bakslag

Kategori: Depression

Eller verklighetskonfrontation kanske det ska kallas. Igår var jag med på en utbildningsdag som hölls av mitt jobb. Vi samarbetar med fyra andra boenden för ensamkommande flyktingbarn, så det var alltså personal på plats från fem olika boenden. Mycket folk med andra ord. Och en föreläsare. Och platsen för föreläsningen var på ett lärcenter, vilket betyder ännu mer folk. 
 
Vi började vid nio och jag var där strax innan för att fika och träffa min kollegor. Trevligt att träffa vissa och prata mer med dom. Vi drog igång strax efter nio. En timme senare var jag ganska mosig i skallen. Tack och lov var det kaffedags i en kvart. Vid elva började mitt huvud att stänga ner igen och vid tolv hade vi lunch. Vi fick i uppdrag att sätta oss med personer vi inte kände, för att prata om vårat jobb och hur dom andra boendena gör. Jag hade ingen lust att prata om jobbet. Det var det sista jag ville göra. Så jag satt tyst, pratade när det handlade om allt annat än jobbet. Jag vill inte höra om vilka probem dom har, hur personalgruppen funkar, vilka scheman dom har, hur dom löser matfrågan. Inget vill jag höra. 
 
Hade stämt träff med min chef under lunchen så jag gick till henne för att prata om hur det kommer att se ut för mig längre fram. Jag fick tre alternativ, där två av dom innebar att jag måste vistas på något av våra boenden (vi har två inom kommunen) och det tredje innebar att jag ska ta tag i ett eu-finansierat projekt. Svårt val där. Inte. 
 
Vid ett när det skulle dra igång igen, var jag helt slut. Så oerhört trött i huvudet. Så jag åkte hem. Och var förstörd för resten av dagen. Tanken var att åka på del 2 av utbildningen idag, men jag orkade verkligen inte. Del 2 var enbart för våra boenden och jag kände att jag redan har lagt ner så oerhört mycket energi och tankekraft på boendet, personalen och ungdomarna, så jag orkar inte. Det finns liksom inget kvar för mig att säga, jag har ingen energi kvar att lägga på boendet. Jag är färdig med det. 
 
Bränt barn skyr elden. 
 
Även om jag är fortsatt trött idag och känner mig lite nere, så försöker jag se detta som ett begränsat bakslag. Som min senaste kurator lärde mig. Att jag kommer att göra bakslag, men i situationer. Inte i hela mitt mående.  Nu är det ett bakslag i jobbet. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att tänka på situationen på boendet, men det är det. Fast det är ju bara i jobbet, resten är ju som det har varit dom senaste dagarna. Bakslag i situationer. 

Beröm och kritik

Kategori: Depression

Jag och en vän pratade om det här med beröm och kritik. Att det ena är så lätt att ta till sig, medans det andra är mycket svårt att ta till sig. 
 
Beröm. 'Vad du är duktig som ........!' Eh, pratar du med mig? Jag? Duktig? Det enda jag är duktig på är att inte vara duktig på något. Någon som säger något snällt till dig. Kanske berömmer dina byxor, något du nyss gjorde, något du har presterat. Eller var det kanske ironi? Att personen var ironisk i sitt beröm. 'Vilka jääääääättesnygga byxor du har!' 'Bra gjort där....det skötte du snyggt....' 'Det var ju en bra presentation...' Att vara osäker på om personen verkligen är ärlig eller bara jävlas med dig för att kunna skratta åt dig bakom din rygg. 'Haha, hon trodde verkligen att jag tyckte att hennes byxor var snygga. Vilken idiot!' Eller så kommer den där misstänksamheten; 'Vad har hon/han för baktankar med att ge mig beröm?' Att folk inte kan säga saker utan en baktanke. 
 
Jag tror att förmågan att kunna ta till sig beröm handlar om relationer till andra människor. Huruvida man litar på folk eller inte. Om man tror att andra har goda eller onda intentioner. När personer i min närhet ger mig beröm, är det lättare att ta till sig. Eller om en total främling gör det. Men är det en person jag känner lite sådär och som jag dessutom inte tycker om, då tar jag inte in det. Men för det mesta tycker jag att jag inte är värd berömmet, att jag inte har gjort något för att förtjäna det. Att min prestation inte är något att fästa vikt vid, det kunde väl vem som helst ha gjort. Samtidigt har jag jagat beröm från min mamma. Och även om jag gjorde en bra sak, så var det ju bara en sak. Jag är ju inte bra för det... 
 
Kritik. Beroende på hur kritik ges, kan det vara en av dom finaste sakerna man kan ge varandra. Att ge kritik på ett bra sätt betyder ungefär; 'jag ser potential hos dig, jag tror att du kan förändras och göra detta på ett annat sätt som passar bättre och jag önskar att du kan utveckla dig själv'. För mig betyder all slags kritik; DU ÄR SÄMST I HELA JÄVLA VÄRLDEN! Och inte bara på det som jag gjorde fel, utan även sämst i världen på allt annat. Hela jag är sämst, inte bara det jag har gjort, utan HELA jag. Rodnar, blir nervös, känner mig riktigt genom-usel. Jag känner mig dum, korkad när jag får kritik. Alltså iq-befriad. Och det är en av dom värsta känslorna som finns för mig; att känna mig dum. Jag vill vara smart, jag vill kunna allt, jag vill inte kunna göra fel, jag ska bara göra rätt.
 
Jag kan alltså inte uppfylla min egen hur-jag-vill-vara-självbild när jag får kritik. Att få kritik innebär ju att jag har fel och brister. Det får inte hända, jag har inga fel och brister. Alla andra har det och det är helt okej att dom har det, jag accepterar dom ändå. Men jag får inte ha fel och brister. Helt otänkbart. Jag? Nä nä, inte då. 
 
Hur blir man då bättre på att både kunna få beröm och att ta kritik? Ja.... jag vet inte. När det gäller beröm tror jag att det handlar om att kunna se sitt eget värde och att saker man gör faktiskt kan vara bra. Att JAG kan göra bra saker. Självkänsla. Och att kunna lita på människor och på deras intentioner, att dom är ärliga och utan baktankar. Sen finns det ju alltid idioter som manipulerar och ljuger för sin egen vinnings skull. 
 
När det gäller kritik tror jag att man måste ta ett steg utanför sig själv. Att se det man får som kritik, som något skiljt från sig själv, det är 'bara' något man gjort och då kan man ju faktiskt ändra det. Göra om och göra bättre. Se det som en möjlighet till utveckling. Och bara för att man gör dåliga saker, så är man inte en dålig människa. 
 
För vad kan jag ge mig själv beröm? Jag har jobbat riktigt bra med min hund. Hon var mycket osäker (och är fortfarande) när jag köpte henne. Jag har lärt henne en massa kommandon, hon drar inte i kopplet, hon ber om lov att gå framåt när kopplet inte räcker, hon viftar på svansen när jag säger 'hej' till henne (gjorde hon inte i början och det tog lång tid innan hon började med det), hon känns som en trygg hund, hon ligger och sover i mitt knä ibland, hon har börjat kunna låta katterna vara ifred (har bara tagit sådär ett år...). Och allt detta är min förtjänst. Det är jag som har gjort det för henne. Det finns fortfarande mycket att utveckla, men vi jobbar på. Och allt detta har jag uppnått, inte genom hot och stryk, utan genom pedagogik och kärlek. 

Kort besök på jobbet

Kategori: Depression

Eller rättare sagt; där jag jobbade innan jag blev sjukskriven. Stället ligger ca en kilometer från min lägenhet. Så jag gick dit. Sista gångerna jag gick dit grät jag nästan hela vägen. Ångesten rusade i kroppen och jag ville verkligen inte gå. Men jag bet ihop, ställde mig utanför dörren, torkade tårarna, tog ett djupt andetag och gick in. Och bet ihop. Ibland gick det inte att hålla ihop. Då satt jag på kontoret och grät. Eller på toaletten om någon annan var där. 
 
Idag kändes det sådär att gå till min arbetsplats. Ångestkänslan fanns, även om den inte var lika stark. Det som gjorde att jag ändå fortsatte hela vägen dig, var att jag kunde gå därifrån om det blev för jobbigt. Så fort jag klev innan för trapphusdörren var känslan tillbaka. Doften i trapphuset, ljudet. Jag gick upp för trappan och stod utanför dörren och lyssnade några sekunder innan jag vågade gå in. Där inne fanns även den välkända doften av mitt jobb. Det luktar inget speciellt, bara 'jobbet'. Tre av mina kollegor var på plats idag, lämpligt nog tre av dom jag tycker bäst om. Vi drack kaffe och pratade. Det var riktigt skönt och roligt att träffa dom. Var kvar i nästan två timmar. 
 
Känslan när jag gick därifrån var skön. Även om det var ett bra besök, var det en oerhörd befrielse att gå därifrån. Det känns verkligen som att jag aldrig vill komma tillbaka dit. Aldrig. Det sitter för mycket stress och dåligt mående i väggarna. Jag hade kunna springa hem, fly från stället, bort därifrån. Men jag är glad att jag gick dit. Och fick känna efter. 
 
Ju längre tiden går desto mer känner jag att jag mådde riktigt dåligt. Mycket mer än vad jag till en början trodde. Det var ju inte så farligt, jag var ju bara trött och behövde en kortare sjukskrivning. Nu sitter jag här, nästan sju veckor senare och undrar om jag är redo för att börja jobba igen. Kanske. Kanske inte. 

Stress i 'naturliga' miljöer

Kategori: Depression

Alla känner någon gång stress/belastning/påfrestning. Det är en naturlig reaktion hos kroppen och dess funktioner syftar till situatione där man behöver ha extra kraft för att klara ansträngningen. Men sen finns det ju vissa situationer där man inte ska reagera med stress, men gör det ändå. 

För mig kommer stress/belastning när det blir för mycket att ta in. Jag har svårt att sålla och tar in allt. Det jobbigaste jag vet är att vistas där det är mycket folk, typ stora köpcenter. För min del innebär det inte bara att gå där, utan jag lägger märke till vilka snygga skor hon har (var hon köpt dom?), samtidigt som jag tycker att han har fula byxor (varför har man på sig sånt?), samtidigt som någon kärring går omkring med en päls (undrar om den är äkta...), samtidigt som en äcklig parfym hittar vägen till min näsa (känner man inte när man sprutat på sig halva flaskan att det räcker?), samtidigt som musiken spelas i högtalare utanför varje affär (åh, den låten är bra), samtidigt som pizzalukten påminner min mage om att den är hungrig (undrar var jag ska äta sen?), samtidigt som jag möter en man som ser bekant ut (var har jag sett honom innan?), samtidigt som jag ska försöka kryssa mig fram mellan alla människor (var kommer alla sengångare ifrån och varför ska dom alltid gå i bredd?). Puh! Och då har jag bara hunnit gå 30 meter in i köpcentret. Efter en halvtimme är jag helt slut. 

Hästar som jobbade med att dra vagnar förr i tiden hade ofta något som kallas för skygglappar. Dom sitter på utsidan av hästens ögon, som två kåpor som hindrar hästen från att se allt som händer på sidan om den. Man begränsar hästens synfält helt enkelt. Sånna har jag ofta tänkt att jag vill ha när jag är i köpcenter. Så jag har mindre synintryck att ta in. Skulle också fungera med någon slags solglasögon som begränsar vad man ser. 

Stress infinner sig även när jag har för mycket att göra. På jobbet tex. När jag ska hinna med två möten, åka och handla, samtidigt som det ringer i telefonen och jag ska svara på ett mejl och skaffa en vikarie till kvällen för att den ordinarie personalen är sjuk. Samma där; jag tar in allt. Vissa klarar av att ha det så. Hur lyckas dom? Är det jag som är koko? Eller är dom supermänniskor? 

När jag var yngre hade jag inga problem med köpcenter. Sprang gladeligen på mellandagsrea. Idag skulle jag inte gå på mellandagsrea även om någon hotade mig med pistol. Varför förändras det?

Livet i en glasbubbla

Kategori: Depression

Det är ungefär så det känns just nu. Som att jag lever lite avskärmat från allt annat. Inne i min glasbubbla har jag även mjuk och lite grå bomull. Allt är ganska mjukt, inget är kantigt och vasst och gör ont, utan det mesta har antagit samma form och känns ungefär likadant; lite mjukt och grått och utan konturer. Dom vassa kanterna och dom grälla färgerna har liksom jämnats ut. 
 
Jag har lyckats att stänga ute alla jobbiga tankar och känslor som finns runt mig. Jag lever i en mjuk och känslofri värld. Jag skrattar betydligt mer och känner mig mer stabil. Men samtidigt är det länge sedan jag grät. Jag kan fortfarande blir arg och irriterad, men inte lika kraftigt som innan. Det är som att alla känslor har blivir dova, avtrubbade. Jag blir glad när jag kan gråta. Innan hade jag kvällar när jag kunde sitta och gråta i en halvtimme, gråta åt livet, åt att jag aldrig fick säga adjö till min vän innan han dog, gråta åt att jag inte vill må dåligt. Men förresten, det kanske är så det 'ska' vara. Det som är det 'normala', att inte sitta och gråta. Helt sjukt egentligen att det känns onormal när jag inte sitter och gråter vissa kvällar, det har blivit ett så normalt beteende för mig genom åren. Så det kanske är ett frikshetstecken. 
 
Jag vet att vissa som ätit Venlafaxin har upplevt en känslodövhet, att dom har blivit känslomässigt bedövade. Inte kan känna, utan bara är. Lever i en glasbubbla. 
 
Just nu trivs jag i min glasbubbla. Det är behagligt. Lungt och stilla, ganska stabilt. 
 
Om 1,5 vecka ska jag börja jobba igen. Som det känns nu kommer min glasbubbla att börja krackelera då. Men på ett bra sätt. Det år svårt att leva när man inte har något liv. När man har för mycket tid. Jag vill känna att det finns en lust till att börja jobba igen. Och det gör det nu. Men samtidigt är jag livrädd. Helt skräckslagen. Nu måste jag börja om. Igen. Börja nya rutiner. Nu kan jag inte längre bara var här och nu, utan nu måste jag börja lära mig planera. Att jag inte bara kan göra det jag känner för, utan faktiskt har saker jag måste göra, innan jag kan tillfredsställa mina viljor. Det går snabbt att vänja sig vid att göra ingenting. Oerhört snabbt. 
 
Den stora prövningen kommer när jag ska börja gå upp i arbetstid. 100% känns just nu omöjligt. Då är jag snart tillbaka på Psykiatrisk vårdavdelning A. Dom här tankarna har jag hela tiden lyckats 'glömma', dom skapar ångest. Men nu är det inte lång tid kvar innan dom är verklighet. Går inte att gömma sig från dom längre. Ångest...