Hello darkness my old friend
Kategori: Depression
Satt och tittade på en film nyss. Jag är en sån där gammaldags människa som köper filmer på dvd, tar hem dom och tittar på dom i min dator (jag har ingen tv). I filmen får man följa en ung man som är med när hans pappa drunknar när han är ung. Genom filmen vilar ett slags mörker över honom och dom enda stunderna han är riktigt lycklig är när han vistas i vatten och umgås med delfiner som han ser som sin riktiga familj. Han träffar en tjej, men kan ändå inte ta till sig lyckan hon ger. Den slutar med att han tar livet av sig genom att dyka djupt, djupt ner i vattnet där han välkomnas av en delfin. Och det satte igång en massa saker hos mig...
Jag kan känna igen mig i känslan av att hela tiden söka. Att söka något, utan att veta vad. Redan som barn hade jag den känslan. En längtan efter något, men jag fick aldrig reda på vad. När känslan finns i hela magen och hela kroppen skriker efter det man saknar och längtar efter. Men man vet inte vad det är. Minns så väl en gång när jag hade varit och hämtat posten. Bodde hos min mamma och var väl 10-11 år gammal. När jag var på väg tillbaka till huset vällde den där känslan över mig. Att jag längtade efter något, hade ett sånt starkt sug som fyllde upp hela mig, men jag visste inte efter vad. Oerhört jobbig känsla. Och jag har ännu inte i vuxen ålder hittat vad det är jag saknar. Jag försöker fylla mina dagar och timmar med olika saker. Hunden, katterna, vänner, muski, böcker och annat som gör mig glad och lycklig. Men sen kommer den där rösten. Vem försöker du lura? Du är en alligenom olycklig människa. Du kommer aldig någonsin att bli genuint lycklig. Varför försöker du glömma det? Och vem tror du att du kan lura? Det spelar ingen roll vad du gör, du kommer ALDRIG bli lycklig! Och den rösten ekar i hela mitt huvud just nu. Vad är det för mening med att leva om du aldrig kommer att bli lycklig?
Jag har ett sug och jag har en känsla av vad som för tillfället skulle kunna ta bort det suget. Men jag ska och kommer förhoppningsvis aldrig att ta hjälp av det där. Jag vet hur det kan sluta. Jag vet att det är destruktivt. Jag vet vem som vinner på det. Och vem som förlorar. Men jag vet att det är ett mycket effektivt medel för att ta bort alla olustkänslor och ångest, sorg och ilska. Och jag vet också att jag skulle må jävligt bra. Att jag skulle vara hur lycklig som helst. Det är en mycket lätt väg att gå, samtidigt som den kommer att vara jävligare än allt annat jag hittills varit med om. Men den skulle lindra och ta bort det som gör ont. Men jag ska inte gå den vägen. Inte just nu i alla fall. Även om det lockar. Jag vet hur det kan bli. Och så vill jag inte ha det. Men jag vet inte vad som kommer längre fram och om jag någon gång kommer att möta något som gör att jag väljer den vägen. Men inte nu.
