jag vill sluta

Depression. Ett ord med så många associationer. Skuld. Skam. Mörker. Livsleda. Ångest. Hopplöshet. Bland annat... Men även ett uns hoppfullhet som vuxit fram sista tiden. Det här är mina erfarenheter från min depression. Jag kommer att skriva om olika saker som har med min depression att göra, utifrån mina tankar och åsikter. För andra kan det se annorlunda ut. Och jag har mycket att skriva. Så, enjoy och jag önskar att det jag skriver kanske kan ge något tillbaka till dig som läser.

Första samtalet hos psykologen

Kategori: Depression

Idag var jag på det första samtalet med min psykolog. Alltid nervöst. Inte för att prata om mig, utan pga människan som jag ska prata med. Hur är hon/han? Personkemin är så viktigt, som jag tidigare skrivit om. Denna gång var det en fullträff. Hon var skitbra, rent ut sagt. Det kändes riktigt bra. Och hon var så som jag vill att en psykolog ska vara; kunna berättta om anknytningsproblem, hur saker som händer i tidig barndom påverkar det vuxna livet. Ska träffa henne varannan vecka, blir lite lagom. Och det kändes som att jag hade kontakt med mig själv, trots medicinen. Trodde att jag skulle vara med kall och avstängd, nästan känslolös, men det var jag inte. Helt slut efter samtalet, men med en riktigt bra känsla. Känns verkligen som att det är upplagt för att bli bra nu, både min läkare och psykolog är riktigt bra, hade tur som fick dom! Yey! =)

Alternativ medicin...

Kategori: Behandling

Depression i sig beror inte på en sak, utan jag tror att det är många olika saker som samverkar. Och för att lösa problemet depression, kan man behöva ha olika slags behandling. Jag kommer här att ta upp tre olika medel som jag tror kan hjälpa till. Och kom ihåg, det är bara vad jag tror och återigen är det mina erfarenheter jag delar med mig av. 
 
Omega 3 och 6
En olja som kallas för esentiell, vilket betyder att kroppen själv inte kan producera den, utan man måste tillsätta den genom kosten. Oljan finns i fet fisk, men även i vissa vegitabilier. Som tillskott kan man köpa kapslar som man tar varje dag. Att tänka på när man köpe kapslar är att dyrast alltid inte är bäst och att man ska kolla upp vilket innahåll som faktiskt finns i kapslarna. Att det är tillräckligt med omega-fettsyror. Dom jag har köpt heter FrittFlyt och vann något bäst-i-test, kostar ungfär 150 kr/mån. Omega-fettsyror finns även i linfröolja. Den är betydligt billigare kostar ungefär 36 kr för en flaska på 500 ml. Du ska ta ca 15 ml/dag.  Ett tips är att ta oljan med juice, konsistensen har jag mycket svårt för. 
Vilken effekt har omega-fettsyror? Dom påverkar hjärnan. Hjärnan består av upp till en tiondel omega 3 fett och behövs för att bla hormonbalansen ska vara normal. Dessutom är dom bra för huden, hjärtat, minskar risken för blodpropp och kan hjälpa dig att minska i vikt. Omega 6 är också en viktig fettsyra som ska kombineras med omega 3.
Finns några forskare som menar att en obalans mellan omega 3 och 6 kan öka risken för depression och psykisk ohälsa. 
Vill du veta ännu mer? Kolla tex:
 
http://www.halsosidorna.se/Fett.htm
 
http://www.omega-3.se/sjukdomar.html
 
 
Vitamin D
Är egentligen inte ett vitamin, utan ett hormon. Vitamin D framställs i kroppen när huden kommer i kontakt med solens strålar. Vintertid kan det vara svårt att få tillräckligt med sol, helst om du är mörkhyad iom att huden då har ett ännu mer effektivt skydd mot solens strålar, än vad en ljus hy har. Har man sjal eller burka som förekommer i vissa kulturer är det ännu svårare att tillgodogöra sig vitamin D. Tack och lov finns Vitamin D som tillskott, viktigt är dock att inte överdosera. 
D-vitamin reglrear hormonnivåerna och har en förstärkande effekt på dopamin och noradrenalin, samt motverkar trötthet och depression, men är även bra mot förkylning, akne samt höjer sexlusten och är bra för fertiliteten. Vill du veta mer? Kolla tex: 
 
http://www.halsosidorna.se/Dvitamin.htm
 
http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin/
 
 
B-vitamin
Har också med hjärnan och nervernas funktioner att göra. Brist på B-vitamin kan visa sig som bla depression, orkeslöshet, trötthet, minnesstörningar och utmattning. B-vitamin kan även höja matlusten och då specifikt i formen av Oralovite, vilket är en tablett som innehåller många b-vitaminer (finns en rad olika b-vitaminer). För mer info gå in på http://www.halsosidorna.se/Vitaminer.htm och klicka dig fram mellan dom olika B-vitaminerna som finns. 
 
 
5HTP
Ett naturläkemedel som är kapslar som innehåller ett ämne från en växt som heter Griffonia Simplifolica. Ämnet är ett förstadie till serotonin och kan alltså höja nivåerna av serotionin i hjärnan. Till skillnad från SSRI så tillförman alltså serotonin till hjärnan (enkelt förklarat), istället för att förhindra upptaget av serotonin i cellerna i syfte att få serotoninet att stanna längre i cellen (som sker med SSRI). Detta är ett naturläkemedel och alltså inget du kan köpa på apoteket. Jag vet inte hur läkare ställer sig till 5HTP eftersom det är ett naturläkemedel. Jag har ätit det vid tre olika tillfällen. Första gången när jag var allmänt nedstämd och efter att ha ätit det i några veckor kände jag mer mer optimistisk, som att saker och ting kommer att lösa sig. Andra och tredje gången åt jag det innan jag påbörjade min medicinering med SSRI/SNRI-preparat. Jag kände mig mer och mer nedstämd och började då med 5HTP, men tog sedan kontakt med sjukvården och fick annan medicin istället. Vet inte om det är därför jag inte upplevde några särskilda insättningssymtom på varken Citalopramen eller Venlafaxinen. Som med SSRI-preparat kan man uppleva insättningssymptom. För mer info, kolla tex: 
 
http://www.femalebalanceshop.com/5-HTP
 
 
Johannesört och valeriana
Detta är två olika växter som sägs ha stämningshöjande effekt, men som även ger lugn och kan hjälpa om man är orolig och har svårt att sova. Johannesört finns som te och tabletter, valeriana finns som tabletter, under tex namnet Valerina. Jag har provat båda och kände av det. Johannesörten gjorde mig lite trött och dåsig. Valeriana sover jag inte på, men jag tog dom i samband med att jag skulle flyga (är flygrädd) och kände definitivt av det. Var ganska dåsig ett tag efter, kände mig inte riktigt 'där', utan gick i min egen bubbla. Men det försvann efter några timmar. Mer info om johannesört: 
 
http://www.xn--hlsa-loa.se/kategori/naturmedel/johannesort---blomman-som-gor-dig-glad/
 
Mer info om valeriana: 
 
http://www.tabazz.com/valeriana.html
 
 
Detta är bara några av dom preparat som finns, men dessa är några som jag har provat, utan att uppleva några biverkningar. Andra kan få biverkningar. Det viktigaste är att söka information om man känner att man vill prova något annat än traditionella mediciner. Sätt dig in i vad det är du tänker ta, bara för att det är naturläkemedel så är det inte ofarligt eller utan biverkningar. 

Bakslag

Kategori: Depression

Eller verklighetskonfrontation kanske det ska kallas. Igår var jag med på en utbildningsdag som hölls av mitt jobb. Vi samarbetar med fyra andra boenden för ensamkommande flyktingbarn, så det var alltså personal på plats från fem olika boenden. Mycket folk med andra ord. Och en föreläsare. Och platsen för föreläsningen var på ett lärcenter, vilket betyder ännu mer folk. 
 
Vi började vid nio och jag var där strax innan för att fika och träffa min kollegor. Trevligt att träffa vissa och prata mer med dom. Vi drog igång strax efter nio. En timme senare var jag ganska mosig i skallen. Tack och lov var det kaffedags i en kvart. Vid elva började mitt huvud att stänga ner igen och vid tolv hade vi lunch. Vi fick i uppdrag att sätta oss med personer vi inte kände, för att prata om vårat jobb och hur dom andra boendena gör. Jag hade ingen lust att prata om jobbet. Det var det sista jag ville göra. Så jag satt tyst, pratade när det handlade om allt annat än jobbet. Jag vill inte höra om vilka probem dom har, hur personalgruppen funkar, vilka scheman dom har, hur dom löser matfrågan. Inget vill jag höra. 
 
Hade stämt träff med min chef under lunchen så jag gick till henne för att prata om hur det kommer att se ut för mig längre fram. Jag fick tre alternativ, där två av dom innebar att jag måste vistas på något av våra boenden (vi har två inom kommunen) och det tredje innebar att jag ska ta tag i ett eu-finansierat projekt. Svårt val där. Inte. 
 
Vid ett när det skulle dra igång igen, var jag helt slut. Så oerhört trött i huvudet. Så jag åkte hem. Och var förstörd för resten av dagen. Tanken var att åka på del 2 av utbildningen idag, men jag orkade verkligen inte. Del 2 var enbart för våra boenden och jag kände att jag redan har lagt ner så oerhört mycket energi och tankekraft på boendet, personalen och ungdomarna, så jag orkar inte. Det finns liksom inget kvar för mig att säga, jag har ingen energi kvar att lägga på boendet. Jag är färdig med det. 
 
Bränt barn skyr elden. 
 
Även om jag är fortsatt trött idag och känner mig lite nere, så försöker jag se detta som ett begränsat bakslag. Som min senaste kurator lärde mig. Att jag kommer att göra bakslag, men i situationer. Inte i hela mitt mående.  Nu är det ett bakslag i jobbet. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att tänka på situationen på boendet, men det är det. Fast det är ju bara i jobbet, resten är ju som det har varit dom senaste dagarna. Bakslag i situationer. 

Beröm och kritik

Kategori: Depression

Jag och en vän pratade om det här med beröm och kritik. Att det ena är så lätt att ta till sig, medans det andra är mycket svårt att ta till sig. 
 
Beröm. 'Vad du är duktig som ........!' Eh, pratar du med mig? Jag? Duktig? Det enda jag är duktig på är att inte vara duktig på något. Någon som säger något snällt till dig. Kanske berömmer dina byxor, något du nyss gjorde, något du har presterat. Eller var det kanske ironi? Att personen var ironisk i sitt beröm. 'Vilka jääääääättesnygga byxor du har!' 'Bra gjort där....det skötte du snyggt....' 'Det var ju en bra presentation...' Att vara osäker på om personen verkligen är ärlig eller bara jävlas med dig för att kunna skratta åt dig bakom din rygg. 'Haha, hon trodde verkligen att jag tyckte att hennes byxor var snygga. Vilken idiot!' Eller så kommer den där misstänksamheten; 'Vad har hon/han för baktankar med att ge mig beröm?' Att folk inte kan säga saker utan en baktanke. 
 
Jag tror att förmågan att kunna ta till sig beröm handlar om relationer till andra människor. Huruvida man litar på folk eller inte. Om man tror att andra har goda eller onda intentioner. När personer i min närhet ger mig beröm, är det lättare att ta till sig. Eller om en total främling gör det. Men är det en person jag känner lite sådär och som jag dessutom inte tycker om, då tar jag inte in det. Men för det mesta tycker jag att jag inte är värd berömmet, att jag inte har gjort något för att förtjäna det. Att min prestation inte är något att fästa vikt vid, det kunde väl vem som helst ha gjort. Samtidigt har jag jagat beröm från min mamma. Och även om jag gjorde en bra sak, så var det ju bara en sak. Jag är ju inte bra för det... 
 
Kritik. Beroende på hur kritik ges, kan det vara en av dom finaste sakerna man kan ge varandra. Att ge kritik på ett bra sätt betyder ungefär; 'jag ser potential hos dig, jag tror att du kan förändras och göra detta på ett annat sätt som passar bättre och jag önskar att du kan utveckla dig själv'. För mig betyder all slags kritik; DU ÄR SÄMST I HELA JÄVLA VÄRLDEN! Och inte bara på det som jag gjorde fel, utan även sämst i världen på allt annat. Hela jag är sämst, inte bara det jag har gjort, utan HELA jag. Rodnar, blir nervös, känner mig riktigt genom-usel. Jag känner mig dum, korkad när jag får kritik. Alltså iq-befriad. Och det är en av dom värsta känslorna som finns för mig; att känna mig dum. Jag vill vara smart, jag vill kunna allt, jag vill inte kunna göra fel, jag ska bara göra rätt.
 
Jag kan alltså inte uppfylla min egen hur-jag-vill-vara-självbild när jag får kritik. Att få kritik innebär ju att jag har fel och brister. Det får inte hända, jag har inga fel och brister. Alla andra har det och det är helt okej att dom har det, jag accepterar dom ändå. Men jag får inte ha fel och brister. Helt otänkbart. Jag? Nä nä, inte då. 
 
Hur blir man då bättre på att både kunna få beröm och att ta kritik? Ja.... jag vet inte. När det gäller beröm tror jag att det handlar om att kunna se sitt eget värde och att saker man gör faktiskt kan vara bra. Att JAG kan göra bra saker. Självkänsla. Och att kunna lita på människor och på deras intentioner, att dom är ärliga och utan baktankar. Sen finns det ju alltid idioter som manipulerar och ljuger för sin egen vinnings skull. 
 
När det gäller kritik tror jag att man måste ta ett steg utanför sig själv. Att se det man får som kritik, som något skiljt från sig själv, det är 'bara' något man gjort och då kan man ju faktiskt ändra det. Göra om och göra bättre. Se det som en möjlighet till utveckling. Och bara för att man gör dåliga saker, så är man inte en dålig människa. 
 
För vad kan jag ge mig själv beröm? Jag har jobbat riktigt bra med min hund. Hon var mycket osäker (och är fortfarande) när jag köpte henne. Jag har lärt henne en massa kommandon, hon drar inte i kopplet, hon ber om lov att gå framåt när kopplet inte räcker, hon viftar på svansen när jag säger 'hej' till henne (gjorde hon inte i början och det tog lång tid innan hon började med det), hon känns som en trygg hund, hon ligger och sover i mitt knä ibland, hon har börjat kunna låta katterna vara ifred (har bara tagit sådär ett år...). Och allt detta är min förtjänst. Det är jag som har gjort det för henne. Det finns fortfarande mycket att utveckla, men vi jobbar på. Och allt detta har jag uppnått, inte genom hot och stryk, utan genom pedagogik och kärlek. 

Kort besök på jobbet

Kategori: Depression

Eller rättare sagt; där jag jobbade innan jag blev sjukskriven. Stället ligger ca en kilometer från min lägenhet. Så jag gick dit. Sista gångerna jag gick dit grät jag nästan hela vägen. Ångesten rusade i kroppen och jag ville verkligen inte gå. Men jag bet ihop, ställde mig utanför dörren, torkade tårarna, tog ett djupt andetag och gick in. Och bet ihop. Ibland gick det inte att hålla ihop. Då satt jag på kontoret och grät. Eller på toaletten om någon annan var där. 
 
Idag kändes det sådär att gå till min arbetsplats. Ångestkänslan fanns, även om den inte var lika stark. Det som gjorde att jag ändå fortsatte hela vägen dig, var att jag kunde gå därifrån om det blev för jobbigt. Så fort jag klev innan för trapphusdörren var känslan tillbaka. Doften i trapphuset, ljudet. Jag gick upp för trappan och stod utanför dörren och lyssnade några sekunder innan jag vågade gå in. Där inne fanns även den välkända doften av mitt jobb. Det luktar inget speciellt, bara 'jobbet'. Tre av mina kollegor var på plats idag, lämpligt nog tre av dom jag tycker bäst om. Vi drack kaffe och pratade. Det var riktigt skönt och roligt att träffa dom. Var kvar i nästan två timmar. 
 
Känslan när jag gick därifrån var skön. Även om det var ett bra besök, var det en oerhörd befrielse att gå därifrån. Det känns verkligen som att jag aldrig vill komma tillbaka dit. Aldrig. Det sitter för mycket stress och dåligt mående i väggarna. Jag hade kunna springa hem, fly från stället, bort därifrån. Men jag är glad att jag gick dit. Och fick känna efter. 
 
Ju längre tiden går desto mer känner jag att jag mådde riktigt dåligt. Mycket mer än vad jag till en början trodde. Det var ju inte så farligt, jag var ju bara trött och behövde en kortare sjukskrivning. Nu sitter jag här, nästan sju veckor senare och undrar om jag är redo för att börja jobba igen. Kanske. Kanske inte. 

Stress i 'naturliga' miljöer

Kategori: Depression

Alla känner någon gång stress/belastning/påfrestning. Det är en naturlig reaktion hos kroppen och dess funktioner syftar till situatione där man behöver ha extra kraft för att klara ansträngningen. Men sen finns det ju vissa situationer där man inte ska reagera med stress, men gör det ändå. 

För mig kommer stress/belastning när det blir för mycket att ta in. Jag har svårt att sålla och tar in allt. Det jobbigaste jag vet är att vistas där det är mycket folk, typ stora köpcenter. För min del innebär det inte bara att gå där, utan jag lägger märke till vilka snygga skor hon har (var hon köpt dom?), samtidigt som jag tycker att han har fula byxor (varför har man på sig sånt?), samtidigt som någon kärring går omkring med en päls (undrar om den är äkta...), samtidigt som en äcklig parfym hittar vägen till min näsa (känner man inte när man sprutat på sig halva flaskan att det räcker?), samtidigt som musiken spelas i högtalare utanför varje affär (åh, den låten är bra), samtidigt som pizzalukten påminner min mage om att den är hungrig (undrar var jag ska äta sen?), samtidigt som jag möter en man som ser bekant ut (var har jag sett honom innan?), samtidigt som jag ska försöka kryssa mig fram mellan alla människor (var kommer alla sengångare ifrån och varför ska dom alltid gå i bredd?). Puh! Och då har jag bara hunnit gå 30 meter in i köpcentret. Efter en halvtimme är jag helt slut. 

Hästar som jobbade med att dra vagnar förr i tiden hade ofta något som kallas för skygglappar. Dom sitter på utsidan av hästens ögon, som två kåpor som hindrar hästen från att se allt som händer på sidan om den. Man begränsar hästens synfält helt enkelt. Sånna har jag ofta tänkt att jag vill ha när jag är i köpcenter. Så jag har mindre synintryck att ta in. Skulle också fungera med någon slags solglasögon som begränsar vad man ser. 

Stress infinner sig även när jag har för mycket att göra. På jobbet tex. När jag ska hinna med två möten, åka och handla, samtidigt som det ringer i telefonen och jag ska svara på ett mejl och skaffa en vikarie till kvällen för att den ordinarie personalen är sjuk. Samma där; jag tar in allt. Vissa klarar av att ha det så. Hur lyckas dom? Är det jag som är koko? Eller är dom supermänniskor? 

När jag var yngre hade jag inga problem med köpcenter. Sprang gladeligen på mellandagsrea. Idag skulle jag inte gå på mellandagsrea även om någon hotade mig med pistol. Varför förändras det?

Livet i en glasbubbla

Kategori: Depression

Det är ungefär så det känns just nu. Som att jag lever lite avskärmat från allt annat. Inne i min glasbubbla har jag även mjuk och lite grå bomull. Allt är ganska mjukt, inget är kantigt och vasst och gör ont, utan det mesta har antagit samma form och känns ungefär likadant; lite mjukt och grått och utan konturer. Dom vassa kanterna och dom grälla färgerna har liksom jämnats ut. 
 
Jag har lyckats att stänga ute alla jobbiga tankar och känslor som finns runt mig. Jag lever i en mjuk och känslofri värld. Jag skrattar betydligt mer och känner mig mer stabil. Men samtidigt är det länge sedan jag grät. Jag kan fortfarande blir arg och irriterad, men inte lika kraftigt som innan. Det är som att alla känslor har blivir dova, avtrubbade. Jag blir glad när jag kan gråta. Innan hade jag kvällar när jag kunde sitta och gråta i en halvtimme, gråta åt livet, åt att jag aldrig fick säga adjö till min vän innan han dog, gråta åt att jag inte vill må dåligt. Men förresten, det kanske är så det 'ska' vara. Det som är det 'normala', att inte sitta och gråta. Helt sjukt egentligen att det känns onormal när jag inte sitter och gråter vissa kvällar, det har blivit ett så normalt beteende för mig genom åren. Så det kanske är ett frikshetstecken. 
 
Jag vet att vissa som ätit Venlafaxin har upplevt en känslodövhet, att dom har blivit känslomässigt bedövade. Inte kan känna, utan bara är. Lever i en glasbubbla. 
 
Just nu trivs jag i min glasbubbla. Det är behagligt. Lungt och stilla, ganska stabilt. 
 
Om 1,5 vecka ska jag börja jobba igen. Som det känns nu kommer min glasbubbla att börja krackelera då. Men på ett bra sätt. Det år svårt att leva när man inte har något liv. När man har för mycket tid. Jag vill känna att det finns en lust till att börja jobba igen. Och det gör det nu. Men samtidigt är jag livrädd. Helt skräckslagen. Nu måste jag börja om. Igen. Börja nya rutiner. Nu kan jag inte längre bara var här och nu, utan nu måste jag börja lära mig planera. Att jag inte bara kan göra det jag känner för, utan faktiskt har saker jag måste göra, innan jag kan tillfredsställa mina viljor. Det går snabbt att vänja sig vid att göra ingenting. Oerhört snabbt. 
 
Den stora prövningen kommer när jag ska börja gå upp i arbetstid. 100% känns just nu omöjligt. Då är jag snart tillbaka på Psykiatrisk vårdavdelning A. Dom här tankarna har jag hela tiden lyckats 'glömma', dom skapar ångest. Men nu är det inte lång tid kvar innan dom är verklighet. Går inte att gömma sig från dom längre. Ångest...

Vad kräver jag av en bra psykolog/kurator?

Kategori: Behandling

Personkemi. Det måste stämma med personen i fråga. Det ska kännas naturligt och lätt att prata med personen. Vi måste befinna oss på någorlunda samma 'plan', att jag slipper sitta och förklara saker som den andra inte har en aning om. 
 
Tillit. Jag måste känna att jag kan lita på personen i fråga. Att det jag säger inte förs vidare. Att personen i fråga inte vill vara 'snäll' mot mig och säger det jag vill höra. Att personen kan vara ärlig mot mig. 
 
Opartiskhet. Att personen inte tar någons parti. En av mina kuratorer kände min mamma, vilket blev jättekonstigt, även om hon höll sig opartisk så kändes det ändå konstigt eftersom det var min mamma jag hade behov att prata om. Och att personen håller sig opartisk under hela behandlingen. Genom att göra det kan personen även ifrågsätta det jag säger och få mig att tänka genom och tänka om. 
 
Koncentration. Har suttit i en del samtal där kuratorn/psykologen har fastnat med blicken, alltså suttit och tittat in i väggen eller på mattan. Inger inget större förtroende, inte hos mig iaf. När jag är där vill jag ha 100-procentig uppmärksamhet. Och visst, alla kan vara trötta och sega, jag har själv fastnat med blicken när jag har suttit i samtal med klienter genom jobbet. 
 
Språket. Har vid tre tillfällen haft en kurator/psykolog som varit utländsk. Det kändes också konstigt. När dom stannade upp, funderade och sedan gick vidare. Jag tänkte hela tiden 'förstår hon vad jag säger?'. Även hur man uttrycker sig i språket, vad man väljer att använda för ord speglar faktiskt hur man ser på saker och ting och det behöver jag uppmärksammas på. 
 
Och jag hade glömt en psykolog jag träffade, så sammanlagt blev det viss fem av varje som jag hittills träffat... 

Kuratorer och psykologer

Kategori: Behandling

Första gången jag var i kontakt med en kurator var när jag gick på högstadiet. Jag tror att det var i sjuan. Kuratorn hade alltid haft ett dåligt rykte på vår skola, eller inte personen i sig, utan kuratorn som förekomst. Fick man gå dit var det något konstigt, nått som inte stämde eller så skulle man få en tillrättavisning för att man rökte. 
 
Helt plötsligt en dag så blev jag kallad dit. Hade inte gjort något så jag blev mycket frågande. Jag kom in dit och hon började med att säga att hon blivit kontaktad av någon som var orolig för mig och min vikt. Att jag var så smal och inte åt som jag skulle. Och visst, jag var smal. Lång och smal. Då tyckte jag bara att det var konstigt att någon hade 'anmält' detta, men nu i efterhand förstår jag och känner mig smickrad över att någon faktist var orolig för mig. Jag vet fortfarande inte vem det var som hade pratat med kuratorn. Och att jag var smal berodde delvis på gener, pappa var lång och smal som ung, min storebror var det också, min lillebror är det fortfarande. Men jag åt heller inte som 'man ska'. Frukost åt jag inte, lunch åt jag i skolan (dock mycket kräsen vad gällde kött och föredrog vegetarisk mat eftersom det var det jag växte upp på), när jag kom hem åt jag ibland. När man är 12 år brukar man inte behöva stå vid spisen och laga mat åt sig själv, utan detta är något en förälder ska göra. Men min mamma hade oregelbundna mattider och åt när HON var hungrig, var jag hungrig innan henne fick jag fixa egen mat. Och det blev alltid snabbmakaroner och ketchup. Nyttig mat åt en växande tonåring. 
 
Andra gången jag kom i kontakt med en kurator var när jag flyttade hemifrån. Jag var 17 och hade i all panik fått skaffa en lägenhet med hjälp av min mamma. Jag kunde verkligen inte bo kvar hemma. Vi bråkade hela tiden. Jag minns såväl det som hände. Jag hade varit hos min pappa på höstlovet, tror det var samma lov som när en massa ungdomar blev innebrända på en discoteksbrand, och skulle åka hem. Jag minns inte hur bråket började, men jag och min mamma bråkade rejält över telefonen. Jag sa att jag kände mig hatad. Det slutade med att jag inte ville åka tillbaka. Vi bestämde att min bror skulle hämta mig och att jag skulle bo hos honom ett tag. Jag gjorde det en natt, sen åkte jag 'hem'. Det var en söndag. På måndagen gick jag till skolan som vanligt och min mamma tog kontakt med en massa hyresvärdar. Vi fick napp på två lägenheter och åkte och tittade. En etta och en tvåa. Fastnade för tvåan, men det var en före i kön. På onsdagen fick vi besked att dom hade tacka nej, så jag fick den. Till helgen började jag flytta. I och med att jag nu bodde själv och min mamma inte kunde stå för kostnaden fick vi gå till soc. Utredningen började (den är en helt annan historia...) och jag beviljades ekonomiskt bistånd och att jag skulle ha kontakt med kuratorn på skolan. En riktigt bra kurator som jag kunde prata med. Hon blev sedan gravid och jag fick en ny. Hon var också jättebra, men blev även hon gravid. Den tredje var en kille som jag inte hade så mycket kontakt med. Jag flyttade till min pappa 1,5 år efter att jag flyttade till min egen lägenhet och då upphörde den kuratorskontakten. 
 
Första gången jag träffade en psykolog var när jag var 21. Jag hade märkt otäcka svartsjuka tendenser hos mig gentemot min dåvarande pojkvän och ville ha hjälp. Sökte mig till öppenpsyk och fick en remiss till en psykolog. Jag gick dit två gånger. Sen räckte det tyckte jag. Drygt två år senare tog jag kontakt med öppenpsyk igen eftersom jag mådde dåligt ännu en gång. Den gången träffade jag henne tre gånger, påbörjade lite KBT, men sen slutade jag. Igen. 
 
För ett år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen eftersom jag misstänkte att jag hade fått depression. Där fick jag medicin och kontakt med en ny psykolog. Till henne gick jag två gånger. Sen slutade jag. 
 
För ca 9 månader sedan sökte jag hjälp för sömnstörningar och fick samtidigt kontakt med kurator nummer fyra. En underbar kvinna som jag bara har träffat fyra gånger, men mitt mående har varierat något enormt under dessa fyra gånger. Första gången var jag ett vark. Andra gången svävade jag på moln. Tredje gången var jag återigen ett vrak och fjärde gången lite hoppfull och på bättringsvägen. Anledningen till att jag slutade hos henne var för att jag förhoppningsvis skulle få en psykologkontakt och vi tyckte båda att det kanske var dumt att ha både och.
 
Sen har jag haft en kort kontakt med en handledare som skulle hjälpa mig i jobbet. Hon var också psykolog. Jag gick till henne två gånger, tredje gången var jag sjuk och sen hade jag nog inte tänkt att gå fler gånger.
 
Så nu har jag fått en tid till psykolog nummer tre. Och jag ska VERKLIGEN inte sluta så fort det känns lite bättre. Fan heller. Jag ska gå dit. Många gånger. Och jag ska prata och jobba genom, älta och tillslut få verktyg som gör att jag kan hantera och gå vidare. För mig själv. 
 
Summa: fem kuratorer och snart fyra psykologer. 
 
 

Det håller i sig

Kategori: Depression

Det som känns bra alltså. Kan ibland stanna upp och känna att jag får små lycko-kickar, att jag känner att 'nu är det bra'. Är det kanske lycka som börjar komma till mig? Känslan kommer alltid när jag har gjort något med något av djuren, typ varit ute med hunden eller gosat med nån av katterna. Riktigt glad för dom. 
 
Var och gymmade i torsdags, har lyckats komma igång ganska bra, och började där prata med en kille som tränade samtidigt. Han undrade om jag nyligen börjat träna eftersom han inte sett mig där så ofta innan. Jag sa att eftersom jag är sjukskriven just nu så hinner jag, annars är det för mycket med jobb, hund och allt annat som ska hinnas med. Han undrade varför jag var sjukskriven och det bara hoppade ur mig; 'depression'. Fast det kändes ändå helt okej att säga det. Jag skämdes inte, utan jag svarade bara på en fråga, utan att SJÄLV lägga någon värdering i det. För jag tror att det ofta är det man gör, lägger en egen negativ värdering och känsla i ordet depression, som sedan sprider sig vidare till den man har sagt det till. Alltså, om jag säger depression med skam i rösten, visar det att jag skäms för det, vilket även kan innebära att mottagaren (den jag berättat det för) tycker att det blir jobbigt och skäms. Svårt att förklara hur jag menar... 
 
Medicinen fungerar fortfarande bra, även om jag sover skitdåligt på nätterna när jag inte tar min sömntablett. Vaknar, rullar omkring, konstiga drömmar, knepigt att somna om, gå på toa, kommer aldrig ner i djupsömn. Med sömntabletten är det som sagt mycket bättre. Och jag har accepterat att det är som det är, så länge jag får min ordentliga sömn var tredje natt iallafall. Och viktigast av allt; jag mår hellre bra och sover skit, än må skit och sova bra. Jag är ju liksom mer medveten när jag är vaken. 
Tycker även att mitt minne har blivit sämre. Eller jag kan komma på mig själv med att undra 'gav jag hunden mat i morse?' 'gick jag ut med soporna?' etc... Fast det kan ju också ha att göra med att mina dagar är ganska platta just nu, hemma och gör inte så mycket om dagarna. Finns liksom inget speciellt som händer som jag kan förknippa dagarna med. Alltså, om jag åker till Ikea en dag så vet jag att jag gick ut med soporna samma dag som jag åkte till Ikea. Typ så. 
Tröttheten har även blivit mindre, jag är inte längre heeeelt död på kvällarna, utan kan gå och lägga mig vid 22.30 och vara pigg fram tills dess. Innan hade jag kunna gå och lägga mig vi 19 varje kväll. Och jag sover betydligt mindre på nätterna nu, alltså mindre tid. 8-9 timmar, istället för 9-11 timmar vilket är alldeles för mycket. 
 
Så det blir bättre =)

Stadigare dagar

Kategori: Depression

Så, att jag inte skrivit på några dagar betyder nog att jag har mått lite bättre. Vilket jag känner att jag har. Har inte haft dom där dipparna som tidigare, utan det känns mer stadigt. Och jag känner mig optimistisk. Vilket jag inte gjort så ofta den sista tiden. Och dessutom ganska nöjd och tillfreds. Visst, det fungerar fortfarande inte som jag vill med maten. Jag äter när jag blir hungrig och inte alltid det bästa, men jag äter iaf. Och jag skyller på att det är svårt att arbeta upp rutiner när man har för mycket tid. Blir liksom att man hela tiden skjuter upp saker. Nä, jag tar det sen. Men som sagt, jag äter. 
 
Lyckades även komma upp innan halv 8 igår morse. Vilket inte hänt innan. Och den där tröttheten som brukar klubba mig på eftermiddagen gjorde inte det. Första gången jag inte varit halvdöd när klockan är 16. Skönt. Var även och tränade på kvällen. Kom i säng lite för sent, klockan var nog 23. Har sovit lite oroligt på nätterna ett tag. Drömmer fortfarande konstigt. Sist drömde jag att pappa dog. Så igår tog jag en sömntablett. Somnade och vaknade många timmar senare, då låg jag fortfarande i den position jag hade när jag somnade. I vanliga fall ligger jag och rör på mig något kopiöst mycket. Klockan ringde vid 7 och jag var jätte trött. Gick faktiskt och la mig igen och sov till 9 =) 
 
Medicinhöjningen går bättre och bättre. Jag känner inte av biverkningarna så mycket längre, huvudvärken är borta, illamåendet har börjat lägga sig. Dock finns lite av tröttheten kvar. Och det är den som är jobbigast. Hade jag lagt mig nu, hade jag somnat. Och så ser dagarna oftast ut. Att jag är konstant trött. Det är ganska kvävande och dödande, på så sätt att det blir svårt att göra något eftersom jag känner mig så trött. Men det kanske blir bättre även det. 

Jojomående

Kategori: Depression

Upp och ner. Hela tiden. Ena dagen riktigt bra. Nästa dag en grå tung filt. Jobbigt. Jobbigt att inte känna mig stabil. Att kunna räkna med att jag kommer att fungera ungefär likadant varje dag. Att behöva anpassa sina dagar efter hur jag mår. Jag vill kunna göra allt ändå.
 
Dom dåliga dagarna vill jag inte göra annat än att sova. Tröttheten är nästan förlamande. Och med tröttheten kommer olustkänslan. Olust som i att inte ha lust att göra något. Hittar inte det rätta ordet... Vill inte läsa, vill inte gå ut med hunden, vill inte laga mat (även om jag måste, annars slår illamåendet till), vill inte städa, vill inte göra något. Bara sova. 
 
Dom bra dagarna vill jag göra allt. Städa, gå långpromenad med hunden, rensa garderoben, borsta katterna, gå igenom högen med papper som ligger på bordet, laga storkok. Helst allt på en gång. 
 
Lite som bipolär. Manisk vissa perioder. Depressiv andra. 
 
Men det är väl så det ska se ut. Åtmindstonde ett tag framöver. Och hellre en jojo som rullar upp och ner, än en som har stannat längst ner i botten. 

Medicinbiverkningar del 2

Kategori: Depression

Har börjat upptäcka en, just då, ganska jobbig biverkning av medicinen. Drömmar. Obehagliga och konstiga sådana. Drömmar som väcker känslor hos mig. Vrede och sorg. Att jag är okontrollerat förbannad på min bror för att han inte vill lämna det större rummet till mig och min syster och andra bror. Jag vaknade mitt i drömmen och var verkligt förbannad på riktigt. 
 
Drömmen jag hade inatt var jobbigare. Av någon anledning var jag en av alla de personer som tillsammans med min familj blev skickade till gaskamrarna under andra världskriget. Jag hade två barn, möjligtvis tre, som jag skiljdes från och strax efter att vi återförenades på tåget som tog oss till gaskammaren, så blev vi inskickade dit. Då vaknade jag. Helt sjukt. 
 
Har även märkt att sådant som hänt under dagen eller som jag tänkt på kan hänga med in i drömmarna i större utsträckning än vad det gjort tidigare. Ibland kan jag gå runt på förmiddagen och plötsligt undra 'hände det där igår, eller drömde jag det?'.
 
Jag tror och hoppas dock att det kommer att försvinna med tiden. 

Gårdagen hänger kvar...

Kategori: Depression

...även om det känns lite bättre. Går fortfarande och funderar på vad som gör mig lycklig. Som kommer att göra mig lycklig. Kan lycka vara något konstant? Alltså, om man en gång har varit lycklig kommer man att vara det hela tiden sen eller försvinner lyckan efter ett tag? Vänjer man sig vid lyckan så att den bleknar, även om den alltid finns kvar? Och var hittar jag SANN lycka? 
 
Jag har många gånger funderat på om det är barn som kommer att göra mig lycklig. Har alltid tyckt om barn och förstår inte hur man som vuxen inte kan ta till sig barn, helst sitt eget. Kommer alltid vara en gåta för mig. Barn har alltid tyckt om mig, alltid tyckt att jag är rolig. Och jag ger verkligen allt när det kommer till barn. Jag leker med dom, busar, kramar, myser. Känner mig avslappnad med barn. Men är det lösningen för mig? Måste säga att det känns helt fel att lyckan ska komma från någon annan. Som från en barn. Jag vill att lyckan ska komma från mig själv. Att jag själv ska generera lycka. 
 
Jag dras till värme. Kan ofta fantisera om varma platser och får en go känsla i kroppen när jag ser bilder eller filmer från varma ställen. Ska jag söka mig till ett varmt ställe? Hur gör jag det? Vad kan jag jobba med då? Gah! Blir tokig snart. 
 
Till råga på allt så misstänker jag att jag har fått högt blodtryck av medicinen. Kom hem från träningen med hunden igår och var helt knallröd i ansiktet, hettade rejält, helt utan yttre anledning. En av biverkningarna kan vara högt blodtryck. Hoppas det inte är det efterrsom jag tycker att medicinen fungerar i övrigt. 

Hello darkness my old friend

Kategori: Depression

Satt och tittade på en film nyss. Jag är en sån där gammaldags människa som köper filmer på dvd, tar hem dom och tittar på dom i min dator (jag har ingen tv). I filmen får man följa en ung man som är med när hans pappa drunknar när han är ung. Genom filmen vilar ett slags mörker över honom och dom enda stunderna han är riktigt lycklig är när han vistas i vatten och umgås med delfiner som han ser som sin riktiga familj. Han träffar en tjej, men kan ändå inte ta till sig lyckan hon ger. Den slutar med att han tar livet av sig genom att dyka djupt, djupt ner i vattnet där han välkomnas av en delfin. Och det satte igång en massa saker hos mig... 
 
Jag kan känna igen mig i känslan av att hela tiden söka. Att söka något, utan att veta vad. Redan som barn hade jag den känslan. En längtan efter något, men jag fick aldrig reda på vad. När känslan finns i hela magen och hela kroppen skriker efter det man saknar och längtar efter. Men man vet inte vad det är. Minns så väl en gång när jag hade varit och hämtat posten. Bodde hos min mamma och var väl 10-11 år gammal. När jag var på väg tillbaka till huset vällde den där känslan över mig. Att jag längtade efter något, hade ett sånt starkt sug som fyllde upp hela mig, men jag visste inte efter vad. Oerhört jobbig känsla. Och jag har ännu inte i vuxen ålder hittat vad det är jag saknar. Jag försöker fylla mina dagar och timmar med olika saker. Hunden, katterna, vänner, muski, böcker och annat som gör mig glad och lycklig. Men sen kommer den där rösten. Vem försöker du lura? Du är en alligenom olycklig människa. Du kommer aldig någonsin att bli genuint lycklig. Varför försöker du glömma det? Och vem tror du att du kan lura? Det spelar ingen roll vad du gör, du kommer ALDRIG bli lycklig! Och den rösten ekar i hela mitt huvud just nu. Vad är det för mening med att leva om du aldrig kommer att bli lycklig?  
 
Jag har ett sug och jag har en känsla av vad som för tillfället skulle kunna ta bort det suget. Men jag ska och kommer förhoppningsvis aldrig att ta hjälp av det där. Jag vet hur det kan sluta. Jag vet att det är destruktivt. Jag vet vem som vinner på det. Och vem som förlorar. Men jag vet att det är ett mycket effektivt medel för att ta bort alla olustkänslor och ångest, sorg och ilska. Och jag vet också att jag skulle må jävligt bra. Att jag skulle vara hur lycklig som helst. Det är en mycket lätt väg att gå, samtidigt som den kommer att vara jävligare än allt annat jag hittills varit med om. Men den skulle lindra och ta bort det som gör ont. Men jag ska inte gå den vägen. Inte just nu i alla fall. Även om det lockar. Jag vet hur det kan bli. Och så vill jag inte ha det. Men jag vet inte vad som kommer längre fram och om jag någon gång kommer att möta något som gör att jag väljer den vägen. Men inte nu.